Topcontent header

Archive | Blogg

Det kom ett trevligt mail från Henrik S Järrel

Klart att bloggen bad om tillstånd att få publicera de vänliga raderna. Stort tack, Henrik, för ditt mail och din välvilja! Så håll till godo bästa bloggbesökare, här är ett stycke teaterhistoria signerat Henrik S Järrel.

Hej,

Läser med intresse och inspiration i senaste nyhetsbrevet och i bloggen

om förberedelserna inför sommarens övningar på denna anrika friluftsscen!

 

Kan då inte undgå att dra mig till minnes angenäma stunder framför och

bakom kulisserna sommaren 1967, en inspirerande sommar vid Sundet

som f ö lade grunden till att jag senare ”blev deltidshelsingborgare” fr o m

1993. Jag gillar Skåne högt och inte minst denna nordvästra del av land-

skapet.

 

Sommaren 1967 var Nisse P:s andra säsong på Fredriksdal (även om han

ännu bodde kvar i Danderyd) och han hade bland andra lyckats städsla

min/vår mamma, Ingrid Backlin, att spela den kvinnliga huvudrollen i ”Sten

Stensson Sten från Eslöv” (han som ”tog prillan i Lund på en termin”). För-

utsättningen för att mamma Ingrid skulle kunna åta sig uppgiften var dock

att jag kunde medfölja och hålla ett öga på min då 10-åriga lillasyster Helen

(sedan 2005 helsingborgsbo f ö) samt att en god bostad kunde ordnas. Så

skedde också.

 

Inte nog med det – jag deltog med liv och lust i repetitionsarbetet som sufflör.

Det var roligt och trevligt att lära känna Nisse och övriga medverkande när-

mare, som t ex Maritta Marke, Birger Åsander, Bengt Virdestam, Gunnar

Schyman, Leif Amble-Naess m fl.

 

Den sommaren blev man väl förtrogen med den unika teaterns lokaliteter och

dess höga häckomgärdade gångar. Sedan dess har ju en del hänt och för

några år sedan tog min syster och jag med oss vår åldriga moder för en ”nos-

talgirunda” på, bakom och framför scenen. Då var man just i färd med att riva

dekoren för den sommarens uppsättning, men ingen av oss kunde dölja för-

tjusningen över glada och trevliga minnen från Fredriksdals-sommaren 1967!

Vi noterade också med glädje den lilla bronsstatyn av Nils Poppe och det lilla

Poppe-museet.

 

Jag har följt Eva R:s uppsättningar på teatern sedan Nisse lade ned sina verk-

tyg och jag kan svårligen tänka mig en värdigare förvaltare av Poppes arv och

samtidigt en vidareutvecklande efterträdare till honom som teaterdirektör.

 

Att förnyelsens vindar nu även nått höjningen av sittkomforten på ”parketten”

kan inte gärna av publiken hälsas annat än med ett rungande hurra!

 

Lycka till med sommarens förlustelser!

 

Med vänliga hälsningar,

 

Henrik S Järrel

Vad stort sker, det sker tyst

Så diktade Erik Gustaf Geijer 1811 i sitt epos Odalbonden.

Bloggen diktar inte men aktar inte heller för rov att låna en strof från en av de mest framträdande och betydelsefulla personligheterna i svensk kulturhistoria. Vad stort sker, det sker tyst passar utmärkt som tema när jag nu dristar mig till att bli aningen indiskret så här bakom kulisserna på teatern. Det är stora saker på gång för vår publik. Och då tänker jag inte på vad som ska ske på scenen i sommar. Det har ju varit klart länge och fortskrider precis som planerat.

Nej, det här är något helt annat som pågått under tystnad rätt länge. Vet mycket väl att har man sagt A bör man säga B. Det är A och O. Väljer därför att kalla  projektet för K. K som i Komfort, Kick eller som i Kryptiskt meddelande från Kulisserna.

Utan att gå händelserna i förväg kan jag med fog påstå att det blir ett rejält lyft. I dubbel bemärkelse. Om allt rullar på som det ska bör det inom ca 10 dagar komma fyllig information om det hela.

Kulissmakaren i Lerum

Ännu en TV-serie från SVT i Göteborg? Inte alls. Det är bara Fredriksdalsteatern som bloggar vidare i kulisserna. Den här gången direkt från kulissmakarens egen högborg i  Lerum.

Sommarens scendekor är klar. Nästan. Ytterligare en del patinering återstår. Det är alltså här på slottet Rosendal, illa medfaret och nött av tidens tand, som den förra kabarésångerskan Greta Mohlin ska husera i sommar. Omåttligt populär och firad i trettiotalets Paris. Men det var längesedan. Det är nu mitten av sjuttiotalet och stjärnstatusen har flagnat.

Fick familjen Petersson att posera framför årets dekor. Från vänster mamma Kate och sonen Adam, i mitten deras värderade medarbetare Johan Pettersson som inte hör till familjen, och till höger pappa Sture och sonen Emanuel.

Efter två månaders idéarbete, skissande, avcheckningar, konstruktionsritande i CAD-format och olika förberedelser startade produktionen för en månad sedan. Allt är byggt i moduler som senare ska monteras ner, packas och transporteras till Fredriksdalsteatern för att åter byggas upp. När repetitionerna börjar i tidig maj ska allt vara på plats.

Kulissmakaren i Lerum, d v s familjen Petersson som kollektiv, har vanan inne. Redan 1995 började samarbetet med Eva Rydberg.

Tack för idag, Peterssons. Och Kate, din vegetariska paj var suverän!

Om Rydbergs Bearnaise och Ekmans tacktal

Testa Rydbergs Bearnaise! En banner överst på svd.se lyser mot mig denna morgon. Nog för att Eva Rydberg har många strängar på lyran och ständigt många järn i elden men såskock? Knappast. Fast alls inte oäven vid grytorna. Heller.

De verkliga optimisterna – en fotbollstränare och en golfare – började tala om vårtendenser redan för några veckor sedan, då termometern kröp upp mot 5-6 plusgrader och dagarna blev påtagligt ljusare och längre. Önsketänkande. Just nu har Helsingborg 5 minusgrader och snålblåst. Kiruna har -28 grader. Nästa vecka är det sportlov i vår region och kylan skall hålla i sig.

Med stor behållning läste jag nyligen Gösta Ekmans biografi Farbrorn som inte vill va’ stor och kom att tänka på en bild som jag fick syn på för några år sedan i Helsingborgs museers samlingar. En ung Gösta Ekman i kitón (tunikaliknande drapering) på Fredriksdalsteaterns scen bland kapitäler, amforor och kolonner. Av allt att döma i något klassiskt grekiskt drama. Bilden bör vara från sent femtiotal eller möjligtvis tidigt sextiotal. I alla händelser före lustspelsepoken som började med Nils Poppe 1966. Glömmer för övrigt aldrig Gösta Ekmans spirituella tacktal på guldmaskgalan när han fick privatteaterchefernas pris 2006. En fantastisk man.

Det står inte på, som Christer Ulfbåge på SVT brukar säga när han refererar skidskytte, förrän det är dags att öppna upp logerna och vädra ut vintern på Fredriksdalsteatern. Visst är det några månader kvar innan repetitionerna tar fart, men i kulisserna är arbetet i full gång. Scenografin, kostymerna, perukerna, musiken. Den garanterat sporadiska bloggaren håller också till i kulisserna. Drar mig inte för att avslöja vad Ola Forssmed sa när vi senast sågs i samband med fotograferingen till Viva la Greta! ” Jag längtar redan.” Sommaren 2007 gjorde han stor succé som Groucho Marx och nu ser han fram mot att komma tillbaka till det go’a gänget, den fina stämningen och den härliga publiken.

Alla var där

Igår var det så dags. Alla i teaterns kreativa team samlades för att säga sitt. Fjorton personer bänkade sig vid var sin manuspärm rubricerad Viva la Greta! Allas blickar riktades mot den skalenliga modellen av scenografin. Nu skulle sommarens musikaliska komedi skärskådas in i minsta stickreplik, halvton, hålsöm och insexskruv. Något av en prövning för alla de skapande krafter runt bordet som oavsett kön kallas upphovsmän? Säkert. Men ett martyrium? Knappast. Den här dagen har föregåtts av åtskilliga diskussioner och idémöten. Det är mer än ett år sedan första stegen togs. Bit för bit har koordinerats. Nu är alla pusselbitar på plats.

Gårdagen blev precis så positiv som jag förutspådde. Andan är fantastisk. Vilket gäng! Berett att plocka ner månen i sin ambition att alltid bjuda publiken på optimal underhållning. Det höglästes. Fnissades, garvades, gapskrattades, applåderades. Sjöngs med i såväl 70-talsdunket som den franska chansonen. Och till och med i Marseljäsen. Allons enfants de la Patrie… Det resonerades, justerades och kreerades. Detaljfilandet tar aldrig slut.

Vi var alla överens om att sommaren 2011 blir en riktig höjdare. Nu längtar vi bara till repstarten i början av maj.