Archive | Blogg

En hel sommar med Basil, Sybil, Manuel, Polly och alla de andra välkända karaktärerna. Kan det bli roligare? Knappast. Inte för en teaterman som jag. Ingen solstol på Mallis kan mäta sig med en sommar i kulisserna. År efter år har jag följt hela processen från grundidé till premiärklart, sedan hela säsongen och slutligen den något vemodiga rivningen av scenografin och tack och hej till alla.

En christmas teddy bear från Harrods, christmas cards från Selfridges och en tasty hamburger på The Red Lion Pub i Westminster. Tog en kort tripp till London med familjen nyligen. Dels för att insupa ännu en så välgörande portion British atmosphere inför sommarens eskapader, dels för att för första gången visa upp en av våra favoritstäder för vår yngsta dotter. Det blev några fina dagar.

På tal om London, första besöket där glömmer jag aldrig. Det är många år sedan. Efter att ha upplevt alla måsten som förväntas av en ambitiös förstagångsbesökare gick jag på upptäcktsfärd i West End, teaterkvarteren. Stannade upp inför ett välbekant ansikte på en affisch utanför Albery Theatre på St Martins’s Lane. Ingrid Bergman log mot den unge svensken. Jag insåg det hopplösa i att få biljetter till kvällen men gjorde ett försök. En vänlig dam i kassan meddelade att hon just fått ett återbud. Jag slog till och fick vara med om en av mitt livs största teaterupplevelser.

The Constant Wife av W Somerset Maugham med Ingrid Bergman som det stora namnet i rollistan. Regissören var om möjligt ett ännu större namn. John Gielgud! Köpte program och bänkade mig i god tid. Det kändes stort. Jag lyssnade på sorlet, bara engelska från alla håll. Reste mig gång på gång för att släppa fram sena gäster. Noterade en typisk skillnad på engelsk och svensk teateretikett. Under ständiga excuse me och thank you och med ryggen (för att inte säga bakdelen) vänd mot mig passerade sällskap efter sällskap in mot mitten av raden.

Ridån gick upp och skådespelet tog sin början. Efter några minuter började jag undra om verkligen Ingrid Bergman skulle uppenbara sig. Hade hon ersatts den här kvällen? Hade jag i sorlet missat någon information? Några minuter senare gjorde hon entré, vår stora stjärna från filmens värld. Det gick ett sus genom publiken som reste sig i bänkarna och applåderade. Självklart gjorde jag likadant och jag kan försäkra att det dröjde minst 5 minuter innan publiken satte sig och spelet kunde återupptas. Hyllningen var enorm.

Jag tror absolut att jag var ensam svensk i salongen den kvällen. Hörde inget annat tungomål än engelska trots att jag rörde mig flitigt i pausvimlet. Tror till och med att jag uppspelt tog mig en gin och tonic. Hyllningarna av Ingrid Bergman gjorde gott i hela min svenska lekamen. Patriotismen svallade. Stolt som en tupp eller kanske proud as a peacock knallade jag hem till hotellet efter en förtrollad afton. Vilken sinkadus att jag kom i precis rätt tid för att få biljetter. Jag hade fått uppleva Ingrid Bergman live från femte bänk på Albery Theatre. Oförglömligt.

Om ni händelsevis letar efter Albery Theatre när ni kommer till London ber jag er notera att teatern bytte namn 2006 och heter idag Noël Coward Theatre.

Jag har många minnesbilder att förmedla från Londons teaterkvarter. En vacker dag ska jag berätta mer om både dåtid och nutid. Till sist vill jag önska er alla en angenäm julhelg. Den kommer långt fortare än ni anar.

Väl mött igen i bloggosfären och mer än gärna i den brittiska humorns tecken på Fredriksdalsteatern kommande sommar!

Den 24 augusti år 79 e Kr fick vulkanen Vesuvius ett våldsamt utbrott och begravde bland annat staden Pompeji och dess mäktiga friluftsteater med plats för 20.000 åskådare under metertjocka lager av aska. Nästan på dagen 1.934 år senare spelades årets sista föreställning på en helt annan friluftsteater.

Det är slut nu. Definitivt slut för i år. Klart att det känns vemodigt när alla skådespelarna lämnat scenen och skingrats för vinden. När replikerna med eleganta franska, tyska, engelska och italienska accenter har tystnat och ersatts av destruktiva släggor, sågar och bräckjärn. Salongen gapar tom och bara ruiner återstår av sommarens scendekor. Scenografin som så omsorgsfullt byggdes upp inför repetitionsstarten den 6 maj har tjänat ut. Nu är allt historia. Sänder en tanke till Olle Adolphson, vars metafor från visan Trubbel jag tillåter mig låna.

Det slår mig plötsligt att det var ju Olle Adolphson som också skrev texten till landsplågan Trettiofyran för snart 50 år sedan. Hur var det nu Per Myrberg sjöng i mitten på 60-talet? ”Ja, nu är det slut på gamla tiden, nu är det färdigt inom kort, nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort…” Ännu en given metafor i sammanhanget.

Snart har jag inte längre några kulisser att vistas i. Men när det åter våras och vi börjar bygga dekor till nästa års uppsättning, då kanske jag förtjust både dansar runt och sjunger strunt. Fast ändå inte. Min vana trogen får det nog räcka med att jag visslar en stump på En glad calypso om våren. Även den ett adolphsonskt verk.

Ännu en fantastisk säsong kan läggas till handlingarna. Evas 20:e sommar som chef är till ända. Vad kul vi har haft. Och vilket härligt gensvar vi har bjudits på. Dags att gå ner i startblocken igen och ta sikte på sommaren 2014. Vad som då ska serveras är än så länge en väl bevarad hemlighet.

En välbevarad hemlighet kan också vara fascinerande läsning för mörka höstkvällar. Som vanligt vill jag gärna slå ett slag för en bra bok. Valet faller på Kate Mortons En välbevarad hemlighet som har bidragit till att förgylla min sommar. För den som känner sig manad kan boken säkert skänka glans även åt gråkalla höstkvällar.  

Kan böcker rentav vara beroendeframkallande? Absolut. Det här är en bland en mängd favoriter och nya dyker upp hela tiden. Min nyfikenhet går nog aldrig att stilla. Kate Morton fattade jag tycke för redan 2007. Idag är hon Australiens särklassigt populäraste författare i 40 länder. En välbevarad hemlighet är hennes fjärde bok och kom i april i år. Den utspelar sig i Suffolk och London och handlingen växlar mellan 30-tal, 60-tal och nutid. Gripande och spännande. 475 djupt engagerande och fängslande sidor att avnjuta. Rekommenderas varmt.

Till sist en portion välgörande feelgood på DVD. Fransk film när den är som bäst. En helt underbar rulle som baseras på en sann historia och listas som en av världens bästa komedier. Den hade jag nog inte hittat utan min 15-åriga dotters hjälp. Efter att ha sett den i skolan var hon helt begeistrad. Vi hyrde den till helgen och kunde inte annat än hålla med. Inte för ett ögonblick gick den över några gränser som annars är vanligt i komedier. Fransk magi!

Bloggaren i kulisserna ger filmen fem humlor! Min egen högst personliga travesti på Expressens getingar som jag också brukar dela ut till Eva efter varje premiär. Även ’Allo ’Allo tilldelades fem humlor.

På återseende i bloggosfären!

Däremot tycks en rävfamilj ha flyttat in på Fredriksdal. Vi är många, både här och på andra platser i Helsingborg, som sett medlemmar i familjen Mickel Räv knalla omkring som vilka Helsingborgare som helst. Till synes orädda för alla tvåbenta stadsbor. Kul inslag och enligt experterna alls inget ovanligt med rävar i stadsmiljö.

Själv har jag den här sommaren förflyttat mig från skuggsidan av systrarna Brewsters hus i Brooklyn till baksidan av Café René i den lilla nordfranska kommunen Nouvion. Från min position går jag varje kväll bakom ryggen på ensemblen och kan studera skådespelet bakvänt. Men precis som de agerande har jag publiken för ögonen och får en kick av skratten och applåderna.

Jag får ibland frågan hur det känns att ständigt befinna sig i kulisserna och aldrig få känna på rampljuset. Svaret är enkelt. Alldeles utmärkt, tack. Vill inte på villkor byta. Har aldrig haft en tanke på att stå öga mot öga med publiken i salongen. Var och en till sitt. Och jag till mitt. Alla har vi våra begränsningar. Trivs förträffligt i min lilla vrå av världen. Härifrån kan jag med det skrivna ordet sporadiskt dela med mig av mina prosaiska reflektioner kring små och stora företeelser.

Löjtnant Grubers stridsvagn till exempel. Hubert Gruber alias Robert Rydberg. Som i föreställningen med jämna mellanrum parkerar sitt pansarfordon utanför Café René när han känner för en cognac. Gärna i sällskap med René själv. Robert har den här sommaren roat sig med att bygga en autentisk modell av sitt militära fordon.

’Allo ’Allo bjuder på ett enastående persongalleri. Officerare av olika rang och nationaliteter, en låghalt men dansant Gestapoman med oanade talanger, en menig tysk soldat som ackompanjerad av ljuv violinmusik dristar sig till att lätta på uniformen, en fransk motståndskvinna som försvinner likt en skugga i natten, en brittisk agent förklädd till fransk polis som ger franska språket en ny och obegriplig dimension. Och så en något malplacerad papegojförsäljare, en utsvulten general som kräver att få ta del av knackwursten, en medaljtyngd casanova från bella Italia och två lättfotade servitriser med var sitt gott öga till caféägaren René. Vilket också löjtnant Gruber har. Precis som Renés fru, den skönsjungande valkyrian Edith (tillåter mig glida lite på sanningen, det är ju teater).

Förvisso en originell samling märkliga figurer som bjuder upp till förlustelse i sommarkvällen. Föreställningen har rosats i pressen och jag kan kväll efter kväll notera det massiva gensvaret från salongen. Själv är jag barnsligt förtjust i den här uppsättningen.

Fredriksdalsteatern sätter sin prägel på Helsingborg. Knappast någon kan missa budskapet om vad som serveras på Fredriksdalsteatern varje kväll utom måndagar ända fram till den 25 augusti.

I årets souvenirprogram ger vår regissör bakgrunden till pjäsen. Anders Albien skriver: ”Nu kan man naturligtvis diskutera om andra världskriget och tyskarnas ockupation av Frankrike är rätt plattform för komik, men skaparna av ’Allo ’Allo har aldrig haft avsikten att skämta om kriget som sådant, utan om den krigsbaserade film- och TV-industrin och då speciellt BBC:s otroligt uppskattade serie Secret Army, dvs Hemliga Armén. För runt 35 år sedan satt större delen av Europa klistrade framför TV-apparaterna vecka efter vecka för att följa dramatiken…

… Det mesta i serien var hemligt, allt var på liv och död och allt var så allvarligt att ja, parodin låg förstås där och lurade runt hörnet. Mycket riktigt, 3 år efter sista avsnittet, dvs 1982, kom så TV-serien ’Allo ’Allo – ’emliga armén som blev en av TV-historiens längsta och mest framgångsrika s k sitcoms.”

Ett litterärt mästerverk i nyutgåva. Låter tanketråden löpa vidare. Nu på allvar. Från komik till tragik. I litteraturhistorien för många år sedan stötte jag på Hans Fallada och föll direkt. Medger dock något skamsen att han delvis fallit i glömska när jag nyligen fick syn på boken Ensam i Berlin. Den utkom på svenska första gången redan 1948 med annan titel och med flera centrala avsnitt strukna. Nu komplett och i nyöversättning. Köpte den direkt, sträckläste mästerverket och försvann i min bubbla för åtskilliga timmar. En fantastisk bok av en fantastisk författare. En bok som absolut tar plats bland de mest betydande vittnesskildringarna av människor som gjorde motstånd mot Hitler. En i sanning tragisk bladvändare på närmare 700 sidor.

Fallada avled till följd av hjärtsvikt på sjukhus 1947, endast 54 år gammal. Sannolikt orsakad av långvarigt sprit- och drogmissbruk.

Till sist: du har väl inga gamla tusenlappar i madrassen? Själv har jag inte sett en tusenlapp på evigheter. Inte så konstigt. Riksbanken ställer idag frågan vart alla tusenlappar tagit vägen. Totalt rör det sig om sedlar från 1989 till ett värde av hisnande 12 miljarder. Tusenlappar som blir ogiltiga i samma veva som vi om mindre än ett halvår önskar varandra Gott Nytt År! Två månader senare kan de heller inte lösas in i bank.

Ha nu en fin sommar och väl mött igen i bloggosfären!

Med lite god vilja skulle kanske charaderna kunna tolkas som yster kalv på grönbete. Fast troligare som Heffaklumpen i Nalle Puhs värld. Har noga förvissat mig om att salongen är tom. Väl medveten om att mitt föga graciösa rörelseschema inte är publikt.

Snart blommar magnolian på bar kvist. Louisianas magnifika statsblomma som jag en gång i New Orleans blev så förtjust i att jag väl hemma igen for direkt till plantskolan och köpte mig en buske. Men redan första vintern tog frosten kål på den eftersom jag gjort allt fel vid planteringen. Min fallenhet för trädgårdsarbete är måttlig. Visste ni förresten att magnolian är en urgammal art med anor från dinosauriernas tid?

Eva Rydberg till Dramaten. Efter att nyligen ha sett Eva i rollen som Marianne i Carin Mannheimers I sista minuten på Helsingborgs Stadsteater tar jag mig friheten att transformera mig själv från bloggare till lobbyist. Med uppgift att verka för Eva Rydberg i en tung dramatisk roll på Kungliga Dramatiska Teatern.

I sista minuten är en underbar föreställning och Eva svarar för en fullkomligt enastående prestation. Hon är briljant. Har ni möjlighet, se den. Spelas fram till och med den 5 maj. Av hela mitt hjärta önskar jag att hela Sverige fick möjlighet att även se den här sidan av Eva. Hennes professionalism är gränslös och hon upphör aldrig att överraska.

Vilka som flankerar Eva på bilden? Längst fram Ewa Roos och så Inga Ålenius.

Tack och lov har jag fria händer för mina funderingar i kulisserna. Annars skulle Evas blygsamhet lagt hinder i vägen för min flammande appell. Så bästa Marie-Louise Ekman, lyssna på en insider från skånsk horisont, gör sällskap med Gösta och besök Helsingborgs Stadsteater senast 5 maj.

Men först ska Eva fira jubileum på hemmaplan. Fredagen den 14 juni strax före halv åtta tar produktionsledaren Mikael Bohlin tag i den gamla mässingsklockan* och låter den klämta sitt ”plats på scen och i salong” för Evas 20:e uppsättning som chef för Fredriksdalsteatern. Dags för svensk urpremiär på scen för den kultförklarade brittiska TV-serien ’Allo ’Allo emliga armén. Efter att ha läst manus några gånger och tagit pulsen på Eva, Sven Melander, Kim Sulocki och regissör Anders Albien är jag beredd att gå i god för (försäkra) att det här blir en uppsättning att minnas länge. Dråplig. Galen. Eller sjukt rolig som min 15-åriga dotter skulle ha uttryckt saken.

*Mässingsklockan har varit med ända sedan teatern invigdes 1932. Sedan 1997 är det Mikael som står för klämtandet. Men redan 1989, på Nils Poppes tid, fick han vid ett tillfälle rycka in som klockringare till Min syster och jag.

På tal om ringare. Klart att jag kommer att tänka på Hasse Alfredsons monolog Ringaren från revyn Gröna Hund. Men framförallt tänker jag på Quasimodo i Victor Hugos roman Ringaren i Notre Dame från 1831. Jag var nog bara 14 år gammal när jag läste den tragiska skildringen från det senmedeltida Paris. Om den vanställde men godhjärtade Quasimodo, om Esmeralda och ärkediakonen Claude Frollo.

Då är steget inte långt till Les Misérables. Victor Hugos roman från 1862 har även den fascinerat mig sedan mycket unga år. Och inte blev fascinationen mindre när den kom som musikal på 80-talet. Fantastisk musik av Claude-Michel Schönberg. Min absoluta favoritmusikal som jag sett flera gånger. Av någon oförklarlig anledning dock aldrig i Sverige. Jo förresten, på film häromkvällen. Med Hugh Jackman, Anne Hathaway och Russel Crowe i de ledande rollerna. Säger som SvD:s filmrecensent Jeanette Gentele: ”Gå genast och se den!” En angenäm helkväll väntar.

På återseende i bloggosfären och hjärtligt välkommen till oss i sommar!

Jag vet att julen är över. Men julrimmen bara fortsätter rada upp sig. Utan anmaning. Det är bistert på Fredriksdalsteatern idag. Minus 8. När jag nyss gick rakt över den snötäckta och öde scenen dök rimsmeden upp igen.

”Tänk om teatern låg på Koh Chang
då kunde vi idag spelat Kärlek & Lavemang
stor succé
i plus 33
Fast å andra sidan i sibiriska Kemerovo
kunde vi knappast ha framfört ’Allo ’Allo
för i minus 42
kom nog ingen och såg på.”

 Premisserna inför sommaren är bästa tänkbara. Fantastiskt roligt manus, härliga rollfigurer, avancerad scenografisk lösning och, inte minst, en ensemble med omvittnat publiktycke. Den kultförklarade brittiska TV-serien är i goda händer inför den svenska urpremiären på scen. Jag ser fram emot en strålande teatersommar i Café Renés kulisser.

Evas tjugonde uppsättning som chef väcker versmakaren. Han tycks vara omöjlig att få stopp på. Hoppas bara att Tomas Tranströmer inte får syn på det här.

”Jubelsommar på klassisk friluftsscen
bjuder allsköns komik med hemliga armén
med Rydberg som Edith och Melander som René
talar allt för succé på ockuperat café.”

Väl mött igen i bloggosfären!