Redan som riktigt ung fascinerades jag av August Strindberg. Jag var nog en av de mest frekventa bibliotekskunderna och jag besökte Strindberg i Blå tornet. I Tegnérlunden. På Norra kyrkogården. På Dramaten. Och på Kymmendö i Stockholms södra skärgård.
För några år sedan bestämde jag mig för att uppleva Paris på nytt. Ensam i min egen bubbla men i imaginärt sällskap och samspråk med Molière, Marie Antoinette, Strindberg, Oscar Wilde, Victor Hugo och andra storheter. Tro nu för allt i världen inte att jag ger mig ut för att vara ett medium. Ockultismen har jag inte gemensam med Strindberg. Men som lätt miljöskadad teaterman kan man väl få tillåta sig vilka galenskaper som helst?
Jean-Baptiste Poquelin alias Molière besökte jag på kyrkogården Père Lachaise utanför Paris. Berättade för honom om Fredriksdalsteaterns succéversion av hans komedi Den inbillade sjuke – Kärlek & Lavemang. Det var sommaren 2001 och Eva Rydberg gjorde Molières egen paradroll som hälsopedanten Argan som i Hans Bergströms och Adde Malmbergs manus blev till madame Elvira Krank. Jag misslyckades göra mig förstådd. Amour et lavement. Min skolfranska var redan då tämligen rostig. Den gamle satirikerns enda och obarmhärtiga replik uppfattade jag som ”Bel esprit il ne l’est pas qui veut” (snille är inte var och en som vill vara det).
Kanhända erinrade sig Molière sitt sista framträdande i rollen som Argan på Théâtre Palais-Royale. Ridån gick upp klockan fyra på eftermiddagen den 17 februari 1673. Trots kraftigt illamående lyckades han fullfölja föreställningen. Klockan tio på kvällen var Molière död, ännu inte 51 år gammal.
Utan att växla ett ord med någon vandrade jag tilltufsad vidare. Full av vördnad hälsade jag på Balzac, Voltaire, Proust och Wilde men också lika respektfullt på Bizet, Chopin, Rossini, Montand, Piaf, Callas och Jim Morrison.
Marie Antoinette blev min nästa huvudperson, men jag begav mig inte till Château de Versailles och hennes lustslott Petit Trianon i min jakt på det fördolda. Istället tog jag mig till La Conciergerie och satt en lång stund och filosoferade i den fuktiga cell, där Marie Antoinette genomlevde sina sista dagar. Jag fortsatte till Place de la Concorde utan att lägga märke till den intensiva trafiken, den dåliga luften och den höga ljudnivån. I min värld just då var året 1793 och området hette Place de la Rèvolution. Tiotusentals parisare hade samlats, oktobersolen lyste blek och giljotinen avtecknade sig mot den grå himlen.
På en hästdragen flakvagn kom Marie Antoinette i vit klänning åkande med bakbundna händer. Inte med en min visade hon vad hon kände inför ”rakningen med nationens rakkniv”, som tidningsmannen Jacques René Hébert så grovkornigt uttryckt det. Den före detta drottningen, nu änkan Capet rätt och slätt, gick själv upp för trapporna till schavotten. Bödlarna agerade snabbt och det blixtrade till om fallbilan. Massorna ropade ”Vive la république!”
En fasansfull upplevelse. Jag tog min tillflykt till katedralen Notre-Dame de Paris och tände ett ljus för Marie Antoinette. Det brann åtskilliga ljus och lågorna ledde tankarna på nya utflykter. Till den på bål häxbrända Jeanne d’Arc.Till den alltid blankpolerade, praktfulla statyn vid Place des Pyramides. Intensivt guldskimrande. Guld. Inferno. Budskapet kunde inte bli tydligare. Jag lämnade i all hast den imponerande katedralen, helt flyktigt dök namnet Victor Hugo upp men fick ge vika för Strindberg som så uppenbart pockat på uppmärksamhet nyss.
Jag drevs av den välbekanta rösten från Norra kyrkogården, som navigerade mig mot rue Bonaparte, till hörnet av rue de Seine. Hotellet fanns inte kvar. Jag kunde inte hitta Hôtel de Londres, där Strindberg bott och skrivit Till Damaskus. Jag stod kvar en stund. Läste orden på brunnslocket. Liberté, égalité, fraternité. Frihet, jämlikhet, broderskap.
Hur var det nu det revolutionära appendixet löd … ou la mort?! Eller döden!
Kvällskylan kom smygande. En gammal Renault som parkerats mitt i gathörnet blev just lappad. Det var alltså här Strindberg tillbringat sina sista månader i Paris. Det Paris som blev till ett Inferno. Som såg Ockulta dagboken bli till och alkemin gå om intet. Som såg den store diktaren själv.
En parant kvinna i högklackat och fuskleopard passerade. Jag kände igen doften. Den var inte fransk. Sannolikt amerikansk. Påminde om choklad. Märkligt. Något år tidigare hade jag varit i New Orleans. Det var därifrån jag kände igen den söta doften. Varannan kvinna i de franska kvarteren hade doftat precis så. Obsession. Nu kom det för mig igen. Ständigt dessa besynnerliga sammanträffanden. Utan svårigheter kunde jag projicera den arkiverade bilden på näthinnan av det charmigt trivsamma hotellet i New Orleans som haft mig som gäst i tio dagar. Det låg på rue Conti i Vieux Carré och hette Marie Antoinette!
En fransk visit hos Victor Hugo på Place des Vosges. Inte oväntat hade ju tanken på Hugo dykt upp redan i Notre-Dame. Hans roman från 1831, Notre Dame de Paris (Ringaren i Notre-Dame) är oförglömlig. Vid ett tidigare besök hade jag tagit mig upp för de 422 allt smalare trappstegen till ett av klocktornen – Quasimodos domäner – och låtit tankarna flyga till Charles Laughtons mästerliga gestaltning av Quasimodo i filmen från 1939. Min egen favoritversion. Rollen som Esmeralda gjordes förresten av Maureen O’Hara.
Victor Hugos bostad är numera museum. Jag stod en stund vid montern med hans frack, den så kallade gröna fracken som är Franska Akademiens högtidsdräkt. Hugo innehade stol nummer 14 från 1841 fram till sin död 1885. Den gröna fracken är i själva verket svart med broderier i guld och grönt silke. Min bristfälliga franska stavade sig igenom några av hans visdomsord: ”Uppfinnandet av boktryckarkonsten är världens största händelse.” ”Låt oss beundra de gamla mästarna.” Kanske syftade Hugo på Voltaire och Walter Scott som han tveklöst låtit sig influeras av.
Idag räknas naturligtvis Victor Hugo själv till de gamla mästarna. En av världens förnämsta och mest spelade musikaler är som bekant baserad på Hugos roman Les Misérables (Samhällets olycksbarn) från 1862. Jean Valjean, Javert, Fantine, Cosette. Briljant roman. Fantastisk musikal.
Vid La Comédie Française sluter jag cirkeln för den här gången. Den franska nationalteatern kallas också La Maison de Molière trots att den inte stod färdig förrän några år efter hans död. Men Molière finns ständigt på repertoaren. Säsongen 2015 kommer tre av hans pjäser att spelas på stora scenen i den magnifika Salle Richelieu.
Nordens egen Molière på Fredriksdalsteatern i sommar. Eva Rydberg har inlett ett unikt samarbete över sundet med Folketeatret i Köpenhamn. Efter den fabulösa succéuppsättningen i Danmark med lapp på luckan kunde Eva inte motstå frestelsen. Ludvig Holbergs dråpliga gisslande av de mänskliga svagheterna i karaktärskomedin Den stundesløse måste helt enkelt få upplevas även på den här sidan sundet. Sagt och gjort. I Eva Rydbergs version och Sven Melanders översättning blev pjäsen till Den Stressade och kommer att bjuda på underhållning av bästa märke. Dansk-norske författaren Ludvig Holberg betraktas i båda länderna som klassicismens och upplysningens största namn. På många sätt kan han ses som fräckare och mer kärnfull än Molière. Efter att nyligen ha läst manus kan jag inget annat än varmt rekommendera ett besök på Fredriksdalsteatern kommande sommar.
Julafton om nio dagar. Granen köpt, klapparna klara, julkorten postade, gästerna bjudna, inköpslistan skriven. Det blir ingen lutfisk i år heller. På den punkten är jag rörande överens med Strindberg som i Svarta fanor uttryckte det så här: ”Bordet var dukat, lutfisken kom, ödesdiger, väntad, fruktad.”
Även om jag redan i mitt inlägg den 27 november önskade läsarna God Jul och Gott Nytt År upprepar jag gärna min hälsning. Var rädda om er och njut helgerna (med eller utan lutfisk).
Vi ses i bloggosfären på det nya året!
