Archive | Blogg

Marinera, sautera, flambera, tranchera. Och kanske rentav sabrera en väl kyld champagne för att salutera något speciellt. Att det snart är jul till exempel. Eller att ett nytt spännande år väntar runt knuten. Med bland annat en fars så skrattframkallande att den förtjänar kallas von Farsen och ta plats i farsernas adelskalender.

Jag tänker naturligtvis på Fredriksdalsteaterns Hotelliggaren till sommaren. Med den makalöse Ola Forssmed i rollen som förvirrad sekreterare till en parlamentsledamot i Underhuset. Ola är en av de mest sympatiska och proffsiga personer jag lärt känna under mina år i kulisserna. Som oblyg debutant på vår scen får vi stifta bekantskap med välkända Sussie Eriksson. Mamma Mia! Och som hotellchef, tillika teaterchef, ser Eva Rydberg till att inget otillbörligt sker. Eller?

Förälskade havskräftor får bli entrérätt i det här bloggavsnittet. Den här ljuvliga skapelsen mötte jag första gången på Johanna i Göteborg, Leif Mannerströms och Christer Svantessons mattempel med meny inspirerad av la nouvelle cuisine. Att jag avnjöt den tillsammans med min blivande hustru för mer än trettio år sedan gör ju knappast upplevelsen mindre oförglömlig. Minst en gång om året anrättar vi den fortfarande själva vid vår egen häll.

Gorgonzolaspäckad oxfilé med potatis- och morotskaka blev vårt varmrättsval vid samma tillfälle. Ytterligare en gastronomisk upplevelse som satt sina outplånliga spår. När vi någon gång lagar till den numera är det jag som omsorgsfullt letar efter en väl marmorerad, svensk köttbit i den manuella disken.

Och så desserten – Gratinerad blodapelsin med sabayonnesås. Lätt och perfekt avslutning på en förträfflig supé i den lukulliska högborgen vid Brunnsparken.

Hur blir det nu med den utlovade meritförteckningen? Den kommer på momangen och faller sig naturlig efter den inledningen. 6 avverkade sommarsäsonger under perioden 1745 – 1983. Befattning: ytterst diskret handräckare i hotell- och restaurangbranschen runt om i världen. Och kommande sommar är det dags för sjunde sejouren. Så här ser listan ut:

2004: Pensionat Solsidan i det mondäna Mölle 1925.

2006: Brighellas Värdshus i Carlo Goldonis Venedig 1745.

2008: Ramlösa hälsobringande Brunn i Helsingborg 1907.

2013: Café René, Nouvion i det tyskockuperade Frankrike 1943.

2014: Fawlty Towers Hotel i engelska Torquay 1975.

2016: Ritz Hotel i celebriteternas Miami Beach 1929

2017: Westminster Hotel i regeringskvarterens London 1983.

Pjäserna i tur och ordning: Mölle by the Sea, Herrskap och Tjänstehjon. Rabalder i Ramlösa, ’Allo ’Allo emliga armén, Pang i bygget, Sugar – I Hetaste Laget. Och nu till sommaren blir det Hotelliggaren.

Bara några matminnen till: Källaren Diana och krögaren Åke Söderqvist. Så här i jultider är det ofrånkomligt att erinra om det fantastiska sillbordet på Källaren Diana i Stockholm. Framdukat i en gammal eka centralt placerad i restaurangen. I väntan på maten kunde man roa sig med att läsa på tallriksunderläggen, där Åke bjöd på roliga anekdoter. Bland annat minns jag den här:

Ett tyskt sällskap på en restaurang frågade två svenska herrar vid bordet intill ”Wieviel Uhr ist es?” En av herrarna tänkte efter en stund och svarade med sin bästa skoltyska. ”Es ist kein Filur, es ist mein Bruder Ernst.”

Åke blev 1958 nyhetschef på Aktuellt, fortsatte några år senare till TV-underhållningen och blev småningom chef för underhållningen. Det var för övrigt Åke som redan 1963 köpte in sketchen Grevinnan och betjänten. Vem har inte sett den på nyårsafton?

Åke var också ett av ”skäggen” i dåtidens mest utskällda TV-underhållning. Tittarstormen mot det anarkistiska och respektlösa programmet höll på i veckor. Några av de medskyldiga var Beppe Wolgers, Yngve Gamlin, Lasse O’Månsson och Jan-Öjvind Swahn.

Åke drev förutom Källaren Diana i Gamla Stan även restaurang Victoria (Vickan) i Kungsträdgården och Waxholms Hotell.

Till sist tillbaka till Johanna. I början av 30-talet lär en av ångradions och grammofonbolagens landsplågor ha varit Kan du vissla, Johanna? Med svensk text av Åke Söderblom. Med en lätt blinkning åt Åke Söderqvists filurhistoria ovan väljer jag här den tyska versionen; Kannst du pfeiffen, Johanna?  Smakprov

Statyn eller restaurangen? Det sägs att om man i början av sjuttiotalet frågade en göteborgare vem Johanna är, svarade han direkt och självklart: ”Det är en staty* nere vid Brunnsparken.” Men om man i slutet av sjuttiotalet ställde samma fråga fick man ett lika direkt som självklart svar – med en väsentlig skillnad: ”Det är en restaurang nere vid Brunnsparken.” Kanske la han stolt till ”Sveriges bästa.”

*Statyn, vars riktiga namn är Såningskvinnan, avtäcktes och invigdes på Johanna-dagen den 21 juli 1883. I folkmun har den därefter kallats Johanna i Brunnsparken.

Ber att få önska alla teatervänner en riktigt underbar jul och ett framgångsrikt och roligt 2017. Hjärtligt välkomna till Fredriksdalsteatern i sommar och på återseende i bloggosfären.

Allt är stilla på scenen, belysningen har dämpats, premiärpubliken har lämnat salongen efter att mycket ljudligt ha gett sitt bifall till skådespelarna som bugat och nigit och rodnat och tackat för det fantastiska gensvaret. Stegar upp avståndet mellan Pleasure Theatre i Chicago och Ritz Hotel i Miami Beach. 4,8 meter!

Tar plats i sovvagnen som två timmar tidigare var centrum för allas uppmärksamhet. Det här är Dixie Flyer, nattåget från Chicago Central station till Miami Beach. Kan fortfarande höra rälsdunket men faller inte för frestelsen att slumra in. Vem kan sova efter en alltigenom lyckad premiärkväll. Publiken var fantastisk, skratten och applåderna var mäktiga, leendena och blinkningarna och alla tummen upp bakom kulisserna från Eva, Thomas, Birgitta och de andra visade att alla kände likadant. Det här var precis en sån där magisk teaterkväll då allt stämmer. Publiken, tekniken, vädret, skådespelarna och alla bakom scen njöt av stunden.

Som för ett ögonblick självutnämnd talesman för hela teamet deklarerar jag härmed: DET HÄR SKA VI BANNE MIG GÖRA OM HELA SOMMAREN, KVÄLL EFTER KVÄLL! Den sporadiske bloggaren i kulisserna ber slutligen att få uttrycka en from förhoppning om att ni alla ska få en härlig sommar och att vi snart ska mötas igen – på teatern och i bloggosfären.

Nåja, sjöng och sjöng. Det är ju en fråga om tycke och smak. Men ysterheten och glädjen häromdagen var inte att ta fel på. Och den gamla slagdängan ljöd över nejden. Inte för att den musiken har ett dugg med sommarens musikalkomedi att göra men sugar som sugar. Och vem vet – kanske dammar produktionsledaren av den gamla inspelningen med McGuire Sisters (etta på singellistan 1958) och kör den som pausmusik i sommar. Har ni hört den förut?

Hur som helst, det ligger förväntan i luften när Billy Wilders legendariska filmkomedi I Hetaste Laget med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon i sommar blir till musikalkomedin Sugar på Fredriksdalsteatern.

Det kommer att svänga, var så säkra!

En doft kan vara förrädisk, förförisk, förvirrande. För att försäkra mig själv om att hitta tillbaka efter alla omvägar och utvikningar låter jag tråden löpa efter mig på min labyrintiska irrfärd. Ordfärd. Likt Ariadne en gång på Kreta.

Ord om doft blir lätt många och svepande. Ty doften är flyktig och svår att fånga. För mig är den något mystiskt. Som fascinerar. Som attraherar. Som kan locka och skrämma bort. Men som också kan framkalla minnesbilder. Jag tar sikte mot julen och tillåter mig glida mellan sekel, decennier och tempus.

Sommaren 1959. Lång och het. En snäll gammal tant på landet med spetsgardiner i fönstren, antimakasser på stoppmöblerna och skinande köksgolv. Där doftade Cremosin, kamomillte och kamferliniment till en sliten gammal rygg. Hennes linneskåp var praktfullt med sina veckade örngottsband och små broderade tygpåsar innehållande lavendel. Vid mycket speciella tillfällen plockade tanten fram flaskan med 4711. Några droppar försiktigt applicerade bak öronen fick henne att känna sig nästan syndigt flärdfull.

Från småskolan sitter två godisdofter fast för evigt. Svarta munnar doftade violpastiller. Röda förmedlade en ånga av hallon härstammande från stora hårda karameller som varade länge och kostade 5 öre.

Historieläraren på läroverket några år senare går väl inte till hävderna som framstående pedagog, men outplånligt är minnet av hans mycket speciella doft. Eller snarare lukt. Med all sannolikhet ett resultat av kombinationen naftalinpreparerade gångkläder och pepparmyntsindränkt näsduk.

Doft kan således, mitt herrskap, i hög grad vara nostalgi.

Doft kan också vara gastronomi. En konst som i högre grad appellerar till luktsinnet än till smaksinnet. Täppt näsa gör den läckraste anrättning utslätad. Så lyd ett bränt barns råd; gack icke (som Strindberg uttryckte det) på krogen i förkylt tillstånd! Med frisk näsa däremot känns doften av timjan från ärtsoppan tydligt. Nykrossad oregano på pizzan för tankarna till Via Veneto i Rom. Och vidare till Paris där vitlöksångorna stiger från fatet med Cœur de filet Provençale. Doft kallas ångorna av traktören och hans gäster. Men knappast av den närmaste omgivningen som inte avnjutit samma måltid.

På en vida berömd restaurang i gamla stan i Stockholm detta nådens år sitter ett illustert sällskap. Med armen i höjd med översta västknappen, som god sed påbjuder, utbringar värden sin välkomstskål i en röd Bordeaux från anno -75. På vinkännarvis snurrar han glaset och noterar bouqueten, medan cognacskonnässören strax intill, som redan hunnit genom middagen, värmer den tunna kupan i handen och andas in den omisskännliga doften av svart Renault.

Den ytterst välmående kritstrecksranden vid sitt stambord borta i valvet för cigarren fram och tillbaka under näsan. Som för att känna om det gördelomgärdade rökverket är värt mödan att tända. Jodå, det gick väl an på den tiden. Hovmästaren bistår och gråblå rökmoln sprider sig till närstående bord. Min andra hjärnhalva, inte den som registrerar dofter utan den musikaliska, börjar gnola Flickan i Havanna.

Då är steget till Den Gyldene Freden inte långt. Något mer prosaisk än cigarrmannen nyss, sätter piprökaren eld på sin tobak och försvinner för en kort stund i ett moln, vars doft avslöjar hans passion, Är det självaste greve Gilbert Hamilton som glöder? Eller sitter inte karln där och röker Clan med den säregna vaniljtouchen?

Tankarna flyger vidare ombord på tidmaskinen. Till Stureplan för längesen. Då fanns ännu Arvid Nordquists delikatessaffär där. Med sina dofter från den fina världen, som Karl Gerhard besjöng fenomenet, blev den ett populärt vattenhål för sybariter och finsmakare. Vid entrén stod en uniformerad man som öppnade dörren och hälsade välkommen. Dit gick jag ofta bara för att känna doften av allehanda läckerheter och för att studera människor. Inhalationen var kostnadsfri och ytterst välgörande. Idag får Östermalmshallen tjäna som replik.

Apropå lekamlig njutning. Entusiasterna talar gärna om doften av surströmming, medan de som har andra preferenser under mörkögda augustikvällar väljer annan vokabulär för att beskriva Norrlandsgillets atmosfär.

Vad som är doft är uppenbarligen en fråga om tycke och smak. Snille och smak, korrigerar bokmalen som förordar andlig spis och tar ett djupt andetag nyss inkommen i antikvariska bokhandeln. Dock fryner den mindre litterate som förirrat sig in bland de gamla bokverken.

Naturen är omåttligt generös mot den som ger sig tid att känna efter. Varje årstid har sina dofter, även om vår och sommar bjuder flest upplevelser.

Bland de mest påtagliga, självklart kung Liljekonvalj av dungen (Gustaf Fröding) som majestätiskt breder ut sig i sitt skuggiga miniland. Och så kaprifolen som doftar intensivt i sommarkvällen. På något förunderligt sätt hör den vackert svarta skogssnigeln till just den bilden. Precis som den fräna lukten av räv som hänger sig kvar långt efter att Mickel passerat på sin kvällsjakt. Exakt så har jag upplevt åtskilliga aftnar på en ö i den stockholmska arkipelagen.

Jasminen inte att förglömma. Och vildrosorna och alla förädlade rosor som sprider väldoft i trädgårdarna. Fläder och malört ger sina alldeles speciella associationer. Kungsmynta smulad mellan fingrarna, kryddträdgårdens alla övriga fantastiska aromer och den triviala men friska och besjungna doften av nyslaget hö. Naturen är ett enda stort doftkalejdoskop. ”Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill.”

Precis som varje årstid har sina dofter, har varje högtid sina. Men visst är julen vår mest doftande högtid. Den som till äventyrs missat alla andra indikationer på att julen närmar sig, undgår inte att med luktsinnet notera vad som är på gång redan veckor före den stora helgen.

Det blötas lutfisk (nåja, jag känner bara en som fortfarande insisterar på att göra det själv) och bakas pepparkakor. Grisar och bockar och hjärtan och stjärnor. Och några med korinter på. Det gräddas saffransbullar. Några håller ljusstöpartraditionen vid liv och själv håller jag styvt på att lacka såväl julkort som julklappar. Utan den doften blir det ingen riktig jul i min värld. Flera timmars kokning av julskinkan lämnar heller ingen näsa oberörd. Det samma gäller tillagningen av brunkål och rödkål.

Så den 24 december blandas alla dofter till en julmix som vi känner igen år från år. Där finns glöggen, mumman, granen, hyacinten, apelsinen med kryddnejlikor, köttbullarna, revbensspjällen, skinkan och kålen, Janssons frestelse, mängder av levande ljus och ett jättefat med rykande varm ridgrynsgröt till tomten.

Många kluckande paket finner sina mottagare. Alla innehåller kanske inte sofistikerad väldoft i små omsorgsfullt designade och dekorerade flaskor, men säkert är att parfymerierna har goda tider, strålande tider i december.

Dofter av det här slaget sägs understryka människans personlighet, framhäva det feminina, accentuera det maskulina. Skapa spänning, mystik, gåtfullhet. Och visst är man benägen att tro på det när man får höra att ingen möda sparats för att komponera dessa parfymer. Vad sägs om de här ingredienserna? Siciliansk bergamott, basilika från Camoreöarna, rysk koriander, italiensk jasmin, orientaliska rosor, apelsinblommor, hyacint och liljekonvalj, indiskt sandelträ, ekmossa från Marocko, abessinsk civet, tonkaböna och vanilj. Då är att märka att det här är bara ett litet urval av de komponenter som ingår i en enda mycket känd parfym från ett av de stora modehusen.

Tillbaka vid utgångspunkten efter en tur i dofternas värld vill jag från mitt lilla hörn av världen ge ett litet välment råd inför helgen:

Njut av julen och alla dess dofter, sköt väl om dig och de dina så möts vi på nytt i bloggosfären och på Fredriksdalsteatern när det blivit 2016. Då serveras en riktigt rolig och sprudlande musikalkomedi. Väl mött!

Scenkonsten fascinerar mig. Hela spannet från opera och balett till musikal och lustspel.

Det här är rätt många år sedan. Jag befann mig i Lido di Jesolo, inte långt från Venedig. Jag hade länge sett fram emot att äntligen få uppleva opera i den gamla amfiteatern Arena di Verona. Den här sommaren alternerade man mellan Lucia di Lammermoor (Donizetti) och Verdis Aida. Det blev den senare för mig. Kvällen som skulle visa sig bli fullkomligt magisk var inne. ”Bara” 15 mil med buss till Verona återstod.

Framme i Verona hann jag först besöka Casa di Giulietta, d v s Julias hus med balkongen där det berömda kärleksmötet mellan Romeo och Julia ägde rum. En turistmyt som årligen lockar hundratusentals resenärer från hela världen att besöka Verona. Huset är från 1200-talet och sägs ha bebotts av Julia. Huset lär dock ha varit ett värdshus och alls inte någon bostad åt en adelsfamilj. Shakespeares tragedi Romeo och Julia skrevs 1595 och personerna är enligt sakkunniga helt och hållet uppdiktade. Den sägenomspunna balkongen murades för övrigt upp så sent som på 1930-talet.

I grönskan nedanför balkongen står en staty föreställande Julia. Guiderna berättade förtjust att om man lägger handen på hennes vänstra bröst sätter det fart på ens kärleksliv. Jag avstod men noterade att bröstet var minst lika slitet som aposteln Petrus ”lyckobringande” fot i Peterskyrkan.

En korg med bröd, frukt, ost, vin och vatten. Ett bra sätt att lära sig när man är ung och grön är att ta seden dit man kommer. Jag noterade hur det ena italienska sällskapet efter det andra gick mot arenan, trots att det återstod tre timmar till föreställningens början. Alla bar på korgar med omisskännligt innehåll. Så jag styrde stegen mot närmaste supermercato och inhandlade såväl korg som proviant. Termometern visade 40 grader. Jag tog plats i kön mot entrén och hamnade i samspråk med ett italienskt sällskap som pekade på min solblekta kalufs och undrade över min nationalitet. Min skolitalienska var fortfarande någorlunda fräsch, men ordsvallet var knappast italienskt. Snarare senza inciampare, d v s stapplande.

Grenoli, Nacka, Birgit Nilsson och Jussi Björling. Efter en kort stund förstod jag varför italienarna var så fascinerade av min härkomst. Redan 1969 hade de varit här och avnjutit Puccinis Turandot med Birgit Nilsson och Placido Domingo. De hade verkligen tagit Birgit Nilsson till sina hjärtan. De ansåg också att Jussi Björling varit världens främste tenor trots knivskarp konkurrens. Inte minst från deras eget hemland. Några fotbollsentusiaster i sällskapet kunde inte nog framhålla våra svenska stjärnor från 50-talet – Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm i AC Milan. Och så ”den vajande majskolven” – söderkisen Nacka Skoglund i FC Inter.

Ett stearinljus på köpet. När jag visade upp biljetten vid entrén fick jag ett litet stearinljus. Förbryllad frågade jag mina nyfunna vänner vad jag skulle ha ljuset till. De skrattade hjärtligt och med orden ”basta aspettare, si puó capire” (vänta bara, du kommer att förstå) gick vi på var sitt håll efter att ha önskat varandra en trevlig kväll och tackat för en angenäm pratstund.

Vilken folkfest redan före föreställningen. Folk strömmade in. Det var redan halvfullt. Om två timmar skulle dirigenten Renato Sabbioni göra entré. Det dukades upp allehanda läckerheter från de medhavda korgarna och stämningen var obeskrivlig. Någon i publiken började sjunga en välkänd aria och flera stämde in. Att italienarna verkligen älskar opera råder det ingen tvekan om. Faiblessen för och kunskapen om opera skär genom alla folklager. De tycks ha operakonsten i blodet.

Med jämna mellanrum ställde man sig upp och jublade och applåderade. Det tog en stund innan jag fattade varför. Så fort någon, av reaktionerna att döma känd person, tog plats på parkett steg jublet. Jag rycktes med i hyllningarna av dessa för mig fullständigt okända. Min plats var ganska högt upp, så även om självaste Maria Callas eller Sophia Loren anlänt hade jag inte uppfattat det. Men jag njöt av varje minut, skålade med italienarna runt omkring mig, växlade några ord och bjöds på vattenmelon och färska fikon men tackade vänligt nej till en tjock cigarr.

Timmarna gick fort och det började skymma. Mörkret sänkte sig snabbt, en gonggong ljöd och det var tydligen signalen som förkunnade att det var dags att tända stearinljusen. Snart flämtade lågorna i hela arenan som var absolut fullsatt – 20.000 besökare! Ljusen fortsatte att brinna under större delen av första akten.

Ett öronbedövande jubel mötte dirigenten. Hela arenan exploderade i välkomnandet av Renato Sabbioni. Hyllningarna ville inte ta slut, men när han höjde dirigentpinnen blev det knäpptyst.

En sagolik och oförglömlig kväll. Den känslosamma och välkända ouvertyren klingade vackert, ljudet i arenan var fantastiskt och den praktfulla scenografin tog nästan andan ur mig. Vi förflyttades omgående till Egypten under faraonernas tid. Kvällen blev en fullkomligt enastående, sagolik och oförglömlig upplevelse. Mina ord tog slut och än idag räcker inte superlativerna till för att beskriva de storslagna dekorationerna, kostymerna och sångprestationerna. Helheten var magnifik. Färgprakten kulminerade i scenen med Triumfmarschen med 1.000 (ettusen) medverkande på scen. Rollen som Aida gjordes av Seta del Grande, Amneris av Bruna Baglioni. För den genialiska regin svarade Carlo Maestrini. Allt var av högsta internationella klass denna förtrollade afton i operans högborg.

2002 fick jag möjlighet att berätta om min upplevelse för Birgit Nilsson som inte var sen att komplettera min bild. Jag talade förtjust om att det italienska sällskapet hyllat och höjt Birgit till skyarna efter Turandot 1969. Den ytterst charmerande Birgit skrattade hjärtligt på sitt oefterhärmliga sätt och berättade:

”Ja, Arena di Verona var onekligen en upplevelse. Eller rättare sagt många upplevelser. Visst var det en gammal dröm att få sjunga där, men jag hade i många år tvingats tacka nej på grund av andra engagemang. Men nu blev det av, jag hade lovat göra de fyra första föreställningarna.”

Birgit berättade vidare:

”När det börjar skymma runt arenan, ouvertyren spelas upp och 20.000 människor enligt traditionen tänder sina levande ljus, då känns det nästan magiskt. Lika magisk kändes inte sommarvärmen, det var 40 grader varmt varenda dag. De pyttesmå logerna, lejonburar i sten från gladiatortiden, blev som tryckkokare. Jag hade bara två alternativ att välja mellan. Antingen ha dörren stängd och gå kvävningsdöden till mötes, eller göra mina klädombyten med öppen dörr och med en stor del av den manliga scenpersonalen som indiskreta åskådare.”

När jag skrattat färdigt och frågat vilket alternativ hon valde blev svaret:

”Som synes är jag fortfarande i livet. Till råga på eländet hade någon begåvad kostymdesigner kreerat en vit plastkostym till mig, överdragen med spets. Det blev nästan outhärdligt och jag svettades kopiöst. Det bara rann av mig. Precis som sminket innan jag ens hunnit göra entré.”

Men du lyckades genomföra alla fyra föreställningarna?

”Ja, med mycket aqua minerale och salttabletter. Akustiken i ’grytan’ är bra men ger ingen tillbakaklang. Så utan mikrofoner och förstärkare är det bara att sjunga ut så långt tygen håller. Det påstods att min Turandot kunde höras i hela Verona. Rollen som Calaf gjordes förresten av en ny, mycket talangfull och mycket förkyld sångare, Placido Domingo. Redan andra dagen drabbades även jag och fick så ont i halsen att jag knappast kunde svälja. Men med en stark vilja, självdisciplin och diverse medikamenter lyckades jag fullfölja. Jag bestämde dock att Verona fick vara för mig i fortsättningen, trots fagra löften om guld, gröna skogar och luftkonditionering i logerna.”

Vi fortsatte prata om hennes framgångsrika karriär, om vänskapen med Eva Rydberg, om hennes sex bortskämda katter och mycket annat. Jag minns med välbehag mitt samtal med den karismatiska Birgit Nilsson som verkligen bjöd på sig själv. Hon är för evigt i ljust minne bevarad.

Tack för i sommar och väl mött igen i bloggosfären!