Topcontent header

BLOGGAREN I KULISSERNA OCH 20.000 ANDRA OPERAENTUSIASTER I ARENA DI VERONA.

1508202

Scenkonsten fascinerar mig. Hela spannet från opera och balett till musikal och lustspel.

Det här är rätt många år sedan. Jag befann mig i Lido di Jesolo, inte långt från Venedig. Jag hade länge sett fram emot att äntligen få uppleva opera i den gamla amfiteatern Arena di Verona. Den här sommaren alternerade man mellan Lucia di Lammermoor (Donizetti) och Verdis Aida. Det blev den senare för mig. Kvällen som skulle visa sig bli fullkomligt magisk var inne. ”Bara” 15 mil med buss till Verona återstod.

1508203

Framme i Verona hann jag först besöka Casa di Giulietta,
d v s Julias hus med balkongen där det berömda kärleksmötet mellan Romeo och Julia ägde rum. En turistmyt som årligen lockar hundratusentals resenärer från hela världen att besöka Verona. Huset är från 1200-talet och sägs ha bebotts av Julia. Huset lär dock ha varit ett värdshus och alls inte någon bostad åt en adelsfamilj. Shakespeares tragedi Romeo och Julia skrevs 1595 och personerna är enligt sakkunniga helt och hållet uppdiktade. Den sägenomspunna balkongen murades för övrigt upp så sent som på 1930-talet.

I grönskan nedanför balkongen står en staty föreställande Julia. Guiderna berättade förtjust att om man lägger handen på hennes vänstra bröst sätter det fart på ens kärleksliv. Jag avstod men noterade att bröstet var minst lika slitet som aposteln Petrus ”lyckobringande” fot i Peterskyrkan.

1508204

En korg med bröd, frukt, ost, vin och vatten. Ett bra sätt att lära sig när man är ung och grön är att ta seden dit man kommer. Jag noterade hur det ena italienska sällskapet efter det andra gick mot arenan, trots att det återstod tre timmar till föreställningens början. Alla bar på korgar med omisskännligt innehåll. Så jag styrde stegen mot närmaste supermercato och inhandlade såväl korg som proviant. Termometern visade 40 grader. Jag tog plats i kön mot entrén och hamnade i samspråk med ett italienskt sällskap som pekade på min solblekta kalufs och undrade över min nationalitet. Min skolitalienska var fortfarande någorlunda fräsch, men ordsvallet var knappast italienskt. Snarare senza inciampare, d v s stapplande.

1508205

Grenoli, Nacka, Birgit Nilsson och Jussi Björling. Efter en kort stund förstod jag varför italienarna var så fascinerade av min härkomst. Redan 1969 hade de varit här och avnjutit Puccinis Turandot med Birgit Nilsson och Placido Domingo. De hade verkligen tagit Birgit Nilsson till sina hjärtan. De ansåg också att Jussi Björling varit världens främste tenor trots knivskarp konkurrens. Inte minst från deras eget hemland. Några fotbollsentusiaster i sällskapet kunde inte nog framhålla våra svenska stjärnor från 50-talet – Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm i AC Milan. Och så ”den vajande majskolven” – söderkisen Nacka Skoglund i FC Inter.

1508206

Ett stearinljus på köpet. När jag visade upp biljetten vid entrén fick jag ett litet stearinljus. Förbryllad frågade jag mina nyfunna vänner vad jag skulle ha ljuset till. De skrattade hjärtligt och med orden ”basta aspettare, si puó capire” (vänta bara, du kommer att förstå) gick vi på var sitt håll efter att ha önskat varandra en trevlig kväll och tackat för en angenäm pratstund.

1508207

Vilken folkfest redan före föreställningen. Folk strömmade in. Det var redan halvfullt. Om två timmar skulle dirigenten Renato Sabbioni göra entré. Det dukades upp allehanda läckerheter från de medhavda korgarna och stämningen var obeskrivlig. Någon i publiken började sjunga en välkänd aria och flera stämde in. Att italienarna verkligen älskar opera råder det ingen tvekan om. Faiblessen för och kunskapen om opera skär genom alla folklager. De tycks ha operakonsten i blodet.

Med jämna mellanrum ställde man sig upp och jublade och applåderade. Det tog en stund innan jag fattade varför. Så fort någon, av reaktionerna att döma känd person, tog plats på parkett steg jublet. Jag rycktes med i hyllningarna av dessa för mig fullständigt okända. Min plats var ganska högt upp, så även om självaste Maria Callas eller Sophia Loren anlänt hade jag inte uppfattat det. Men jag njöt av varje minut, skålade med italienarna runt omkring mig, växlade några ord och bjöds på vattenmelon och färska fikon men tackade vänligt nej till en tjock cigarr.

1508208

Timmarna gick fort och det började skymma. Mörkret sänkte sig snabbt, en gonggong ljöd och det var tydligen signalen som förkunnade att det var dags att tända stearinljusen. Snart flämtade lågorna i hela arenan som var absolut fullsatt – 20.000 besökare! Ljusen fortsatte att brinna under större delen av första akten.

1508209

Ett öronbedövande jubel mötte dirigenten. Hela arenan exploderade i välkomnandet av Renato Sabbioni. Hyllningarna ville inte ta slut, men när han höjde dirigentpinnen blev det knäpptyst.

15082010

En sagolik och oförglömlig kväll. Den känslosamma och välkända ouvertyren klingade vackert, ljudet i arenan var fantastiskt och den praktfulla scenografin tog nästan andan ur mig. Vi förflyttades omgående till Egypten under faraonernas tid. Kvällen blev en fullkomligt enastående, sagolik och oförglömlig upplevelse. Mina ord tog slut och än idag räcker inte superlativerna till för att beskriva de storslagna dekorationerna, kostymerna och sångprestationerna. Helheten var magnifik. Färgprakten kulminerade i scenen med Triumfmarschen med 1.000 (ettusen) medverkande på scen. Rollen som Aida gjordes av Seta del Grande, Amneris av Bruna Baglioni. För den genialiska regin svarade Carlo Maestrini. Allt var av högsta internationella klass denna förtrollade afton i operans högborg.

15082011

2002 fick jag möjlighet att berätta om min upplevelse för Birgit Nilsson som inte var sen att komplettera min bild. Jag talade förtjust om att det italienska sällskapet hyllat och höjt Birgit till skyarna efter Turandot 1969. Den ytterst charmerande Birgit skrattade hjärtligt på sitt oefterhärmliga sätt och berättade:

”Ja, Arena di Verona var onekligen en upplevelse. Eller rättare sagt många upplevelser. Visst var det en gammal dröm att få sjunga där, men jag hade i många år tvingats tacka nej på grund av andra engagemang. Men nu blev det av, jag hade lovat göra de fyra första föreställningarna.”

Birgit berättade vidare:

”När det börjar skymma runt arenan, ouvertyren spelas upp och 20.000 människor enligt traditionen tänder sina levande ljus, då känns det nästan magiskt. Lika magisk kändes inte sommarvärmen, det var 40 grader varmt varenda dag. De pyttesmå logerna, lejonburar i sten från gladiatortiden, blev som tryckkokare. Jag hade bara två alternativ att välja mellan. Antingen ha dörren stängd och gå kvävningsdöden till mötes, eller göra mina klädombyten med öppen dörr och med en stor del av den manliga scenpersonalen som indiskreta åskådare.”

När jag skrattat färdigt och frågat vilket alternativ hon valde blev svaret:

”Som synes är jag fortfarande i livet. Till råga på eländet hade någon begåvad kostymdesigner kreerat en vit plastkostym till mig, överdragen med spets. Det blev nästan outhärdligt och jag svettades kopiöst. Det bara rann av mig. Precis som sminket innan jag ens hunnit göra entré.”

15082012

Men du lyckades genomföra alla fyra föreställningarna?

”Ja, med mycket aqua minerale och salttabletter. Akustiken i ’grytan’ är bra men ger ingen tillbakaklang. Så utan mikrofoner och förstärkare är det bara att sjunga ut så långt tygen håller. Det påstods att min Turandot kunde höras i hela Verona. Rollen som Calaf gjordes förresten av en ny, mycket talangfull och mycket förkyld sångare, Placido Domingo. Redan andra dagen drabbades även jag och fick så ont i halsen att jag knappast kunde svälja. Men med en stark vilja, självdisciplin och diverse medikamenter lyckades jag fullfölja. Jag bestämde dock att Verona fick vara för mig i fortsättningen, trots fagra löften om guld, gröna skogar och luftkonditionering i logerna.”

15082013

Vi fortsatte prata om hennes framgångsrika karriär, om vänskapen med Eva Rydberg, om hennes sex bortskämda katter och mycket annat. Jag minns med välbehag mitt samtal med den karismatiska Birgit Nilsson som verkligen bjöd på sig själv. Hon är för evigt i ljust minne bevarad.

Tack för i sommar och väl mött igen i bloggosfären!