Av de 1.539.000 som såg SVT-sändningen av Viva la Greta! på trettondagsafton fanns också jag, den sporadiske bloggaren i Fredriksdalsteaterns kulisser.
I ett svagt ögonblick redan tidig december – bland brända mandlar, rökta ålar och smällkarameller på Fredriksdals julmarknad – lovade jag bjuda min familj på en trettondagsafton i bästa 70-talsanda. Helt i egen regi.
En månad senare var det så dags att infria löftet. Satte mina gamla hornbågade på näsan och i ett huj var det 1972. Fyrtio år sedan. Jag hade bestämt mig för att skapa en nostalgikryddad meny bestående av tre egenhändigt tillagade rätter. Och som grädde på moset: två akter musikalisk komedi på hög nivå med tidstrogen kostymering och musicering från den lika märkliga som charmiga 70-talsepoken. Viva la Greta! Kl 20.00 på SVT 1.
Jag kände pressen. Femte dagen på det nya året var här, hög tid att skrida till verket innan julen tog slut och oxveckorna* tog vid. Iväg till ICA med min långa minneslista. Väl hemma igen placerades hustru och barn i TV-rummet medan jag självsvåldigt ockuperade köksregionen.
Efter några timmars rumsterande och preparerande bland kastruller och råvaror var allt under kontroll. Mise en place! För att nu tala köksfranska. Återstod bara att få till timingen. Välkomna till bords! Som entrérätt denna trettondagsafton serverades en genuint svensk gubbröra inspirerad av stjärnkocken Nils-Emil Ahlin. Varmrätten var däremot lätt exotisk och tillagad efter egen minnesnotering – salviakryddad fläskfilé orientale med bananer och currygrädde. Och så den magnifika avslutningen memorerad från ett matprogram med Leila Lindholm: Glace au four med rommarinerade hallon och blåbär på en bädd av sockerkaka och med vaniljglass under heltäckande mandelmarängtäcke.
Måltiden gick som en dans och blev mycket uppskattad.
På tal om Nils-Emil. Mitt livs godaste Biff Rydberg åt jag en gång på restaurang Ulla Winbladh på Djurgården som på den tiden drevs av just Nils-Emil.
Vilken elegant övergång till Rydberg det blev. Nu var det dags att ta plats för att återuppleva sommarens uppsättning. Med Rydberg, Härenstam, Forssmed och alla de andra.
Ett kärt återseende. En härlig föreställning med så påtaglig spelglädje.
Så förlöpte trettondagsafton utan en tanke på Shakespeare. Det var först nu det slog mig. Hans klassiska förväxlingskomedi Trettondagsafton (Twelfth Night) lär ha framförts första gången 1601. Min starkaste bild av pjäsen är föga överraskande väsentligt yngre och härrör sig från den gamla fina TV-teatern. Tror att det var i slutet av 60-talet som Per Oscarsson så briljant och komiskt gestaltade aristokraten Andreas Blek af Nosen. Den skulle jag gärna uppleva igen.
Så hallå där, Eva Hamilton och SVT:s arkivarier. En nåd att stilla bedja om (Shakespeare igen). Inte kan väl alla de gamla fina uppsättningarna ha skattat åt förgängelsen? Kan åldriga stenkakor och LP-plattor bli till CD så kan väl de gamla originalen på tape restaureras och digitaliseras? Godbitarna är onekligen många från den tiden då Sveriges Television hade sin egen teaterensemble.
Måste bara nämna åtminstone en riktig klassiker från 1966 som tack och lov finns bevarad. Hemsöborna av August Strindberg med Sif Ruud, Allan Edwall och Sven Wollter i de stora rollerna. När den sändes stannade Sverige i ännu större utsträckning än när Ingemar Stenmark tio år senare drog iväg utför. Hemsöborna följdes av 5 miljoner tittare. 80% av Sveriges befolkning! Fast då hade vi bara en TV-kanal.
God fortsättning på 2012 och väl mött igen i bloggosfären!
*Oxveckorna kallade man i det gamla bondesamhället de arbetsveckor som följde efter en längre ledighet, t ex julen. Då var det dags att åter börja slita som en oxe.