VERNISSAGE MED IDEL RYGGTAVLOR SOMMAREN 2011.

Varje år vid den här tiden förevigas sommarens scenprofiler på ett gruppfoto. Då samlar Mikael – teaterns produktionsledare, tillika driven fotograf – hela styrkan till vad som skulle kunna kallas lagbild. Men inte här inte. Laguppställningen på Fredriksdalsteatern har i alla år gått under namnet Familjebilden. En självklarhet för alla som haft förmånen att tillbringa sommaren här. Familjekänslan är påtaglig.

 Från min synvinkel bakom kulisserna blev dock inte bilden av den kalibern att den kvalificerar sig för en plats i familjealbumet.

 Det är fascinerande att studera de gamla familjebilderna alltsedan 1993.

 

De pryder väggarna mellan damlogen och kontoret. Snart är det dags att göra plats för det senaste tillskottet. Då publiceras den också, garanterat exponerad rakt framifrån, på en populär webbsajt som även är tummelplats för bloggaren i kulisserna. 1993! Det var det året Eva debuterade som ”högbröstat rivjärn och huskors” (allt enligt Hagge Geigert) och Nils Poppe gjorde sin tjugoåttonde och sista sommar på den här klassiska scenen. Bröderna Östermans Huskors hette lustspelet. Året därpå tog Eva över och hyllade sin företrädare i Den tappre soldaten Bom.

 Vernissage och ett stänk av fernissa. Alla vet vi ju att en inbjudan till vernissage innebär att man är välkommen att titta in på ett glas vin och några snittar (i bästa fall) på öppningsdagen av en konstutställning. Alltid trevligt. Även om det är rätt många år sedan jag läste franska så minns jag tydligt hur adjunkt Nilsson berättade om bakgrunden till det franska ordet vernissage som betyder fernissning. För att skydda konstverken kan ett tunt lager fernissa appliceras över målningarna. Ordagrant står således vernissage för den dag då målningarna fernissas. Vårt broderfolk på andra sidan sundet tar för övrigt inga franska omvägar; de inbjuder rätt och slätt till fernissering.

”Augusti bästa månaden att uppleva Fredriksdalsteatern.” Träffade en gammal bekant häromdagen. Det var många år sedan vi sågs. Kanske inte så konstigt. Bertil och hans fru ”emigrerade” till Halland redan på 90-talet. Han skrattade gott när min vrå i kulisserna kom på tal. Bertil berättade:

”Vi har inte missat en sommar på Fredriksdal på säkert 20 år. Den 12 augusti är vi på plats igen. En lika självklar augustitradition för oss som kräftskivan. När kvällarna blir mörkare och scenljuset slår ut i full blom, då bara älskar vi hela det här fenomenet. För oss är augusti utan tvekan bästa månaden att uppleva Fredriksdalsteatern.”

Var det inte det jag trodde? Innerst inne var Bertil en hyvens kille redan i skolan. Även om vi ständigt konkurrerade om samma tjejer. Och om samma position i fotbollslaget. Kul att han och hans fru är trogna gäster på teatern. Vilken månad de än föredrar. Får inte glömma att ge mig till känna den 12 augusti.

 Snart dags för gastronomisk högtid i kräftans vänkrets.