Om Rydbergs Bearnaise och Ekmans tacktal

Testa Rydbergs Bearnaise! En banner överst på svd.se lyser mot mig denna morgon. Nog för att Eva Rydberg har många strängar på lyran och ständigt många järn i elden men såskock? Knappast. Fast alls inte oäven vid grytorna. Heller.

De verkliga optimisterna – en fotbollstränare och en golfare – började tala om vårtendenser redan för några veckor sedan, då termometern kröp upp mot 5-6 plusgrader och dagarna blev påtagligt ljusare och längre. Önsketänkande. Just nu har Helsingborg 5 minusgrader och snålblåst. Kiruna har -28 grader. Nästa vecka är det sportlov i vår region och kylan skall hålla i sig.

Med stor behållning läste jag nyligen Gösta Ekmans biografi Farbrorn som inte vill va’ stor och kom att tänka på en bild som jag fick syn på för några år sedan i Helsingborgs museers samlingar. En ung Gösta Ekman i kitón (tunikaliknande drapering) på Fredriksdalsteaterns scen bland kapitäler, amforor och kolonner. Av allt att döma i något klassiskt grekiskt drama. Bilden bör vara från sent femtiotal eller möjligtvis tidigt sextiotal. I alla händelser före lustspelsepoken som började med Nils Poppe 1966. Glömmer för övrigt aldrig Gösta Ekmans spirituella tacktal på guldmaskgalan när han fick privatteaterchefernas pris 2006. En fantastisk man.

Det står inte på, som Christer Ulfbåge på SVT brukar säga när han refererar skidskytte, förrän det är dags att öppna upp logerna och vädra ut vintern på Fredriksdalsteatern. Visst är det några månader kvar innan repetitionerna tar fart, men i kulisserna är arbetet i full gång. Scenografin, kostymerna, perukerna, musiken. Den garanterat sporadiska bloggaren håller också till i kulisserna. Drar mig inte för att avslöja vad Ola Forssmed sa när vi senast sågs i samband med fotograferingen till Viva la Greta! ” Jag längtar redan.” Sommaren 2007 gjorde han stor succé som Groucho Marx och nu ser han fram mot att komma tillbaka till det go’a gänget, den fina stämningen och den härliga publiken.