Jag är den irländske nobelpristagaren George Bernard Shaw stort tack skyldig. Det var han som väckte mitt teaterintresse. Blott tio år gammal såg jag hans Pygmalion på Göteborgs Stadsteater. Eliza, Higgins, Doolittle, Pickering. Pjäsen som sex år efter Shaws bortgång blev till den första moderna musikalen. My Fair Lady hade premiär på Broadway 1956 och spelades oavbrutet i sex år. Redan 1959 sattes den upp på Oscars i Stockholm med Ulla Sallert och Jarl Kulle i huvudrollerna. Alltjämt spelas My Fair Lady regelbundet runt om i världen.
Klart att det blir rika tillfällen till reflektioner på min undanskymda plats i kulisserna. Till exempel har jag roat mig med att fundera över hur lätt man kan bli fullkomligt fascinerad av helt nya saker – bara man ger dem chansen. Eller bjuder någon annan på en ny upplevelse. När jag nyligen såg den magnifika filmen Black Swan med Natalie Portman kom jag att tänka på när jag för många år sedan lockade med min mamma på balett. Svansjön. Hon var skeptisk till att börja med men blev fullständigt lyrisk av upplevelsen. Därefter behövdes inga övertalningar för att få med henne till teatern.
Vid ett annat tillfälle i en bransch fjärran från Thalias domäner lockade jag mina kolleger att följa med på Dramaten istället för att dra iväg till krogen. Vi såg P O Enquists Tribadernas natt med Ernst-Hugo Järegård (som August Strindberg) och Anita Björk (som Siri von Essen). En lysande föreställning. Över ett glas öl efteråt bestämde vi att det här med teater skulle vi utveckla till en god vana. Dramaten följdes de närmaste månaderna av China, Vasan, Intiman och Operan. Jag vet att mina kolleger fortsatte på den inslagna vägen, även sedan jag flyttat till Skåneland.
Som självutnämnd ambassadör fortsätter jag missionera. Tar alla tillfällen i akt att slå ett slag för scenkonsten. Jag vet att det finns många som aldrig ens tänkt tanken att gå på teatern. Därför att ingen har väckt deras intresse. Ingen har lockat dem att prova på. Där tycker jag att vi som regelbundet går på teater har en viktig uppgift. Tänk om vi alla kunde värva var sin förstagångsbesökare. Självklart klappar mitt hjärta extra för Fredriksdalsteatern men betrakta gärna min reflektion som ett sätt att generellt främja och stimulera teaterintresset.
Måste bara berätta en annan av mina många ackvisitionshistorier. För snart 20 år sedan var jag gäst hos ett livsmedelsföretag på en matmässa i Stockholm. I god tid hade jag meddelat att en av kvällarna skulle de vika åt mitt, tills vidare hemliga arrangemang. Vi samlades på utsatt tid i hotellfoajén och gick i samlad tropp till närliggande Dramaten. Spöksonaten av August Strindberg. Med den mest namnkunniga ensemble som tänkas kan. Max von Sydow, Margaretha Krook, Per Myrberg, Stina Ekblad, Jan-Olof Strandberg. Bland andra. Mycket uppskattat. Över en bit mat efter föreställningen var vi rörande överens om att vi upplevt en magisk kväll.
Åtskilliga är också de som jag under årens lopp fått att besöka och bli trogna den underbara friluftsteater som någonstans i kulisserna har en bloggare som brinner för scenkonsten.
Jag har haft glädjen att se många genomgå en pygmalionsk förvandling. Från att ha varit skepticismens företrädare inför teaterbesöket har de förvandlats till euforins exponenter. Jag tänker fortsätta på mitt värvningsstråt. Teater i alla former – komik, dramatik, tragik, musikal, opera, dans – är en lisa för själen och en distraktion som vi alla behöver. Ett faktum som jag avser fortsätta propagera för.
På tal om Strindberg och Siri von Essen. Läste nyligen Lena Einhorns gripande roman om Siri von Essens och August Strindbergs stormiga kärlek. Kan varmt rekommenderas.
Till sist, klart att jag passar på att också puffa för Viva la Greta! Bara två veckor kvar av årets föreställning. Har du inte sett den, passa på!
