Blev lätt nostalgisk i sinnet när jag i helgen knallade runt på Fredriksdals julmarknad i sällskap med hustru och vår yngsta dotter, 13 år. En kär tradition för många helsingborgare och nordvästskåningar men för mig en ny upplevelse. Välkända tassemarker och kvarter sommartid, men nu i adventstider ett helt nytt äventyr. Deja vu men ändå inte. Det kändes stundtals som en resa långt bak i tiden. Lite Charles Dickens. Fast ännu mer Astrid Lindgren.
När jag var barn – för inte såååå längesedan – fick jag alltid höra att advent stod för väntans tider. 24 luckor att öppna innan det var dags. 24 avsnitt av Julkalendern innan Bengt Feldreich som Benjamin Syrsa äntligen drog till med Ser du stjärnan i det blå, allt du önskar kan du få.
Som konfirmand med närvaroplikt vid högmässan varje söndag kom jag snart att veta bättre. Latinets adventus (ankomst) står helt enkelt för förberedelsetiden inför firandet av Kristi födelse.
Första söndagen i advent var den vanligtvis glest besatta kyrkan fylld till sista plats. Psalmböckerna räckte inte till. Alla levande ljus bidrog till den mäktigt sakrala stämningen. Kyrkvaktmästarna svettades och pinnade på med sina långskaftade kollekthåvar. Fortfarande kan jag frammana dåtidens omisskännliga dofter av stearin, fuktiga och naftalinpreparerade ytterplagg, Kölnerwasser och White Horse rakvatten. Bredvid mig satt en äldre gentleman i vinterrock med magnifik persiankrage. Det stod en doft av dyr cigarr kring honom. Alltjämt kan jag känna doften av pepparmyntsolja när han tog upp sin näsduk. Ännu kan jag höra slamret när alla reste sig upp i bänkarna och minnas hur pampigt det lät när orgelmusiken brusade och hela församlingen sjöng med i Bereden väg för Herran och Hosianna, Davids son. Det kändes högtidligt.
I sanningens namn är det rätt längesedan. Men det känns inte så.
Halmbockar, julgranar, smällkarameller, konsthantverk och allsköns dofter bland marschaller och fotogenlyktor. Det började skymma när vi kom till Fredriksdal. Julstämningen kändes direkt trots barmark och hård blåst. Mycket folk. Glada och positiva människor på båda sidor av de många salustånden. Alla de underbara juldofterna förenades i en mix som från en gammal handelsbod. Glögg, pepparkakor, saffran, knäck, brända mandlar, kanderade äpplen, apelsiner med och utan kryddnejlikor, inlagd sill, rökt ål och korvar av alla de slag. Och självklart gran- och tallris, hyacinter, mossa och torkade lavendelknippen. Vi köpte en mistel och några julstjärnor, en kärve till småfåglarna och en lackstång till julklappsinslagningen. Det hördes dragspelsmusik från de gamla kvarteren.
Kom att tänka på när jag som ung rekryt var på manöver i bushen med ett gäng repgubbar. Min närmaste granne i tältet var gamle dragspelskungen Gnesta-Kalle, en sympatisk, rolig och föga militärisk herre. Han tog allt med en stor portion humor. Jag kan inte påstå att det var en doft från den fina världen i tältet. Halm, rök från den rödglödgade vedkaminen, vapenfett, gamla fältuniformer och arméns raggsockor på tork ovan eldstaden. Huga! Ändå är minnesbilden alltigenom ljus.
Rune Gnestadius (född Karlsson) alias Gnesta-Kalle lämnade jordelivet strax före jul förra året. Vila i frid, bäste repkompis, det var ditt glada humör som gjorde att vi andra stod ut med ”kriget”.
Kan inte släppa tanken på dofterna så här inför vår mest doftande högtid. Den som till äventyrs missat alla andra indikationer på att julen närmar sig, undgår inte att med luktsinnet notera vad som är på gång redan veckor före den stora helgen. Det blötas lutfisk, numera endast av de verkliga entusiasterna. Det lackas julklappar, bakas pepparkakor och gräddas saffransbullar. Det tillreds kål av alla de slag som inte lämnar någon näsa oberörd. Och så Janssons! Denna gåva till mänskligheten som är ett obligatorium på vårt julbord. Säger som Oscar Wilde: “Jag kan motstå allt – utom frestelser”. Själv följer jag gärna Leif Mannerströms råd och rör ner lite orökt kaviar i grädden. Så den 24 december blandas alla ljuvliga dofter till en julmix som vi känner igen år från år och förknippar med så många trivsamma minnen.
På teatern var det tyst och tomt och stilla denna dag. Annat var det i somras. Såväl lapp på som liv i den berömda luckan när Viva la Greta! fick 70-talet att blomstra på nytt. Även i min vrå av världen – bakom kulisserna av Rosendals slott – svängde det rejält.
För en gångs skull tog jag plats i salongen. Ensam. Hela teatern för mig själv. Om fem månader – när det är liljekonvaljernas tur att stå för doften – börjar vi repetera Arsenik & Gamla Spetsar. Den klassiska komedin som utspelar sig i Brooklyn 1936. Ser fram emot sommaren i skuggan av Brooklyn Bridge.
Passar till sist på att slå ett slag för SVT:s programserie Dom kallar oss skådisar. Den 19 december kl 21.30 i SVT 2 sätts allt ljus på Eva. Glöm inte heller bort att i trettonhelgen är det dags att bänka sig i TV-fåtöljen för att i SVT få återuppleva sommarens omtumlande, nostalgibubblande 70-talspastisch Viva la Greta!
Jag har planer på att överraska familjen med en tidstypisk, egenhändigt tillagad middag den kvällen. Vad sägs om en Gubbröra på kavring som entré, Orientalisk fläskfilé som varmrätt och Glace au four till dessert? Undrar vad Greta Mohlin på Rosendals slott skulle sagt om den menyn?
Väl mött igen i bloggosfären, njut av julen och alla dess angenäma dofter!