Marianne kom direkt från ett av sina många livligt uppskattade föredrag på temat Mina 40 fantastiska teaterår. Eva kom direkt från 14 dagars välbehövlig vila och avkoppling i solen. Som vanligt blev det många härliga skratt innan perukerna satt på plats och makeupen förvandlade de båda till charmerande gamla damer i trettiotalets Brooklyn.
Tyckte nog att jag kände igen hunden som Marianne hade i sällskap. Mycket riktigt. Det var ju Wilma. Sven Melanders lilla hund som jag inte träffat sedan sommaren 2005, då vi körde Hemvärnets Glada Dagar. Det var ju hon som vid ett tillfälle kom loss och sprang in på scenen mitt i föreställningen och bjöd på ett lika improviserat som bejublat extranummer. Det var den gången kapten Jern (Sven Melander) för ett ögonblick tappade masken.
Någon gång skulle jag kunna tänka mig att klä alla minnesbilder i ord. Det finns så mycket att berätta om livet bakom scen. Om den fantastiska lagandan, om de klassiska incidenterna, om skämten och skratten som på ett ögonblick ändras till fullkomlig koncentration. En dag ska jag placera vår produktionsledare och fotograf, Mikael Bohlin, i ”biktstolen” och låta honom berätta om alla sina år på Fredriksdalsteatern. Han var ju med redan på Poppes tid. Tog sina första stapplande steg som teaterman 1987. Blev ett med teatern och så småningom en självklar del i övergången från Poppe till Rydberg 1994. Själv kunde jag sedan komplettera historien med mina egna upplevelser som inte heller går av för hackor. Det skulle rentav kunna bli en bok. Rikt illustrerad med hjälp av Mikaels enorma bildskatt från sina 25 år.
Det här är Nina Dahlqvist, operasångerska. 2004 hette det musikaliska lustspelet Mölle by the Sea. Då hade vi en annan absolut fullfjädrad artist från djurens värld hos oss. Hon höll sig dock bakom scen hela sommaren. Satt på sin pinne och gav hals titt som tätt och underhöll oss alla. Repertoar? Med lite fantasi och god vilja såväl fågelfångaren Papagenos första aria i Mozarts Trollflöjten som temat ur Zellers operett Fågelhandlaren. Nina blev mycket populär och bjöds på en hel del birdie nam-nam. Så jag tror nog att hon lade på sig ett och annat hekto den sommaren. Ninas husse, Bengt Dahlqvist, var med i uppsättningen.
För arton år sedan figurerade till och med en råtta i teaterns menageri. Det är Birgitta, Evas dotter, som berättat för mig. När mamma tog över efter Nils Poppe existerade fortfarande buljongstånden och filtuthyrningen. Det var före min tid, då Birgitta i sina första tonår började sin teaterkarriär med att hyra ut filtar. Där stod hon med sin tamråtta på axeln. Plötsligt var råttan försvunnen. Birgitta anade oråd och fruktade att råttan råkat följa med någon av de uthyrda filtarna. Men skriet från salongen uteblev, rymlingen hittades och tonårshjärtat återgick till sin normala frekvens.
Tillåt mig slutligen att varmt rekommendera Arsenik & Gamla Spetsar i Calle Norléns briljanta bearbetning. 2012 lovar bli ett märkesår i Fredriksdalsteaterns presumtiva historiebok.