Det vill säga 1937. Fast inte på riktigt. Bara på Fredriksdalsteatern. Och ännu inte fullt ut. Men när vi slår upp portarna i sommar så har vi förflyttat oss 75 år bak i tiden. Och dessutom långt hemifrån. Brooklyn, here we come!

För att få lite perspektiv på vår resa i tiden har jag roat mig med att botanisera bland gulnade tidningsklipp, kalendrar, historieböcker och gamla journalfilmer. Allt för att få rätt perspektiv på anrättningen. Men vi tar det i små portioner och börjar på hemmaplan:

Själv hade jag ännu inte sett dagens ljus 1937 men bland årsbarnen hittade jag en rad nöjesprofiler. Vad sägs om självaste backapågen från Kirseberg? Ingvar Andersson som vi sett på Fredriksdalsteatern i såväl Hemvärnets Glada Dagar som Rabalder i Ramlösa. Från samma årskull kommer också Hans Wahlgren som gjorde oss den äran i Kärlek och Lavemang. Och bland andra välkända 37:or från scenen måste bara nämnas Fred Åkerström, Svante Thuresson, Cornelis Vreeswijk, Anita Lindblom Monica Zetterlund och Christina Schollin.

Från Radiotjänst på Kungsgatan 8 kunde man detta år för första gången höra sändningen av klockspelet från stadshustornet i Stockholm – följt av Dagens dikt. Det var den 1 februari klockan 12 och första dikt ut i etern var Det eviga av Esaias Tegnér. Samma år startade också Dagens Eko. Sven Jerring var redan gammal i gården. Han var med som hallåman ända från starten tolv år tidigare, då även Barnens brevlåda började sändas och han blev farbror Sven med landets alla småttingar. Radiotjänst storsatsade och skickade Jerring med m/s Drottningholm till USA för att göra reportage i svenskbygderna.

Några dagar efter klockspelspremiären var det stor filmpremiär på Skandia i Stockholm, Pensionat Paradiset med Thor Modéen, Maritta Marke och Julia Caesar. Pilsnerfilmen var därmed född! Kritikerkåren toksågade filmen och Svenska Författarföreningen kallade till protestmöte på Stockholms Konserthus mot fenomenet pilsnerfilmer, som ansågs vara en samhällsfara. Men publiken var förtjust och Pensionat Paradiset blev en formidabel framgång. Svensk film producerade sorglösa lustspel på löpande band och biograferna hade strålande tider, härliga tider. För att nu tala med Thor Modéen.

Den 24 april hade Dramaten premiär på den norske dramatikern Nordahl Griegs Vår ära och vår makt i regi av Alf Sjöberg. Kan inte annat än djupt imponeras av den tidens stora namn i Dramatens ensemble: Georg Rydeberg, Olof Winnerstrand, Signe Hasso, Georg Årlin, Gunn Wållgren, Olof Widgren. Inga Tidblad, Hjördis Petterson, Anders de Wahl, Harriet Bosse, Lars Hanson, Sture Lagerwall, Tora Teje och Frank Sundström.

Sif Ruud på Fredriksdalsteatern och Jussi Björling i Carnegie Hall. Direkt efter examen i Dramatens elevskola fick den 21-åriga Sif Ruud anställning vid Hälsingborgs stadsteater. Teaterchef var Rudolf Wendbladh. När stadsteatern stängde för sommaren spelade Sif på Fredriksdalsteatern eller Hippodromen i Malmö. Jussi Björling gjorde succédebut i Carnegie Hall, New York. Evert Taubes Möte i monsunen och Fritiof och Carmencita snurrade flitigt på skivtallrikarna med en hastighet av 78 varv/minut.

Ur den svenska bokfloden väljer jag först ett epos med anknytning till vattnets element – Bokhandlaren som slutade bada av den oförliknelige Fritiof Nilsson Piraten. Vidare Vilhelm Mobergs Sömnlös. Och så Olle Hedberg (en av mina gamla personliga favoriter) med första delen i trilogin om Karsten Kirsewetter. Samma år publicerades John Steinbecks Möss och människor och Ernest Hemingways Att ha och inte ha.

Arthur Häggblad vann Vasaloppet för tredje gången. Blott 69 startade! Den färgstarke skidlöparen från IFK Umeå tappade lagerkransen på upploppet i Mora och var nära att köra omkull.

Se filmklippet >>>

Bland alla skrönor kring Vasaloppet tillskrivs Arthur Häggblad den här. Efter en av sina segrar frågade landshövdingen Bernhard Eriksson honom om hur loppet varit. ”Åk själv, gubbjävel!” Häggblads kärnfulla svar lär dock vara hämtat från SM i Falun och inte från vasaloppsmålet i Mora. Allt enligt legendaren Sven ”Plex” Petersson.

Volvo ökade årsproduktionen av bilar till 1.804! Vid årets slut uppgick Sveriges befolkning till 6.275.799. En US-dollar kostade 3,93 kr.

Nästa gång vi möts i bloggosfären har jag avverkat min fiktiva resa över Atlanten, promenerat på Brooklyn Bridge över East River och nått målet för min exkursion. Väl mött i Brooklyn!

Varje år vid den här tiden samlas Fredriksdalsteaterns kreativa team. Nu ska alla pusselbitar passas ihop, utvecklas och förädlas till en förstklassig årgång på Sveriges mesta friluftsteater. Scenografimodellen granskades och diskuterades, manus lästes och kommenterades, musiken spelades och värderades. Den vid det här laget berömda Fredriksdalsandan satte som vanligt sin prägel på mötet.  Nu intensifieras arbetet fram till repstarten den 7 maj. Sedan skruvar vi upp tempot ytterligare några snäpp för att slå ut i full blom till premiären den 15 juni.

Visst tittade jag in till Abby, Martha och Teddy Brewster. Det vill säga, jag öppnade upp modellen av scenografin där de rara gamla damerna, den skvatt galne brorsonen Teddy och ytterligare en rad märkliga karaktärer är tänkta att husera i sommar. Med manus i färskt minne har jag inga svårigheter att förutsäga komik på hög nivå.

Väl mött!

Av de 1.539.000 som såg SVT-sändningen av Viva la Greta! på trettondagsafton fanns också jag, den sporadiske bloggaren i Fredriksdalsteaterns kulisser.

I ett svagt ögonblick redan tidig december – bland brända mandlar, rökta ålar och smällkarameller på Fredriksdals julmarknad – lovade jag bjuda min familj på en  trettondagsafton i bästa 70-talsanda. Helt i egen regi.

 En månad senare var det så dags att infria löftet. Satte mina gamla hornbågade på näsan och i ett huj var det 1972. Fyrtio år sedan. Jag hade bestämt mig för att skapa en nostalgikryddad meny bestående av tre egenhändigt tillagade rätter. Och som grädde på moset: två akter musikalisk komedi på hög nivå med tidstrogen kostymering och musicering från den lika märkliga som charmiga 70-talsepoken. Viva la Greta! Kl 20.00 på SVT 1.

Jag kände pressen. Femte dagen på det nya året var här, hög tid att skrida till verket innan julen tog slut och oxveckorna* tog vid. Iväg till ICA med min långa minneslista. Väl hemma igen placerades hustru och barn i TV-rummet medan jag självsvåldigt ockuperade köksregionen.

 
Efter några timmars rumsterande och preparerande bland kastruller och råvaror var allt under kontroll. Mise en place! För att nu tala köksfranska. Återstod bara att få till timingen. Välkomna till bords! Som entrérätt denna trettondagsafton serverades en genuint svensk gubbröra  inspirerad av stjärnkocken Nils-Emil Ahlin. Varmrätten var däremot lätt exotisk och tillagad efter egen minnesnotering – salviakryddad fläskfilé orientale med bananer och currygrädde. Och så den magnifika avslutningen memorerad från ett matprogram med Leila Lindholm: Glace au four med rommarinerade hallon och blåbär på en bädd av sockerkaka och med vaniljglass under heltäckande mandelmarängtäcke.

Måltiden gick som en dans och blev mycket uppskattad.

 På tal om Nils-Emil. Mitt livs godaste Biff Rydberg åt jag en gång på restaurang Ulla Winbladh på Djurgården som på den tiden drevs av just Nils-Emil.

Vilken elegant övergång till Rydberg det blev. Nu var det dags att ta plats för att återuppleva sommarens uppsättning. Med Rydberg, Härenstam, Forssmed och alla de andra.

 Ett kärt återseende. En härlig föreställning med så påtaglig spelglädje.

 
Så förlöpte trettondagsafton utan en tanke på Shakespeare. Det var först nu det slog mig. Hans klassiska förväxlingskomedi Trettondagsafton (Twelfth Night) lär ha framförts första gången 1601. Min starkaste bild av pjäsen är föga överraskande väsentligt yngre och härrör sig från den gamla fina TV-teatern. Tror att det var i slutet av 60-talet som Per Oscarsson så briljant och komiskt gestaltade aristokraten Andreas Blek af Nosen. Den skulle jag gärna uppleva igen.

Så hallå där, Eva Hamilton och SVT:s arkivarier. En nåd att stilla bedja om (Shakespeare igen). Inte kan väl alla de gamla fina uppsättningarna ha skattat åt förgängelsen? Kan åldriga stenkakor och LP-plattor bli till CD så kan väl de gamla originalen på tape restaureras och digitaliseras? Godbitarna är onekligen många från den tiden då Sveriges Television hade sin egen teaterensemble.

Måste bara nämna åtminstone en riktig klassiker från 1966 som tack och lov finns bevarad. Hemsöborna av August Strindberg med Sif Ruud, Allan Edwall och Sven Wollter i de stora rollerna. När den sändes stannade Sverige i ännu större utsträckning än när Ingemar Stenmark tio år senare drog iväg utför. Hemsöborna följdes av 5 miljoner tittare. 80% av Sveriges befolkning! Fast då hade vi bara en TV-kanal.

God fortsättning på 2012 och väl mött igen i bloggosfären!

*Oxveckorna kallade man i det gamla bondesamhället de arbetsveckor som följde efter en längre ledighet, t ex julen. Då var det dags att åter börja slita som en oxe.

Blev lätt nostalgisk i sinnet när jag i helgen knallade runt på Fredriksdals julmarknad i sällskap med hustru och vår yngsta dotter, 13 år. En kär tradition för många helsingborgare och nordvästskåningar men för mig en ny upplevelse. Välkända tassemarker och kvarter sommartid, men nu i adventstider ett helt nytt äventyr. Deja vu men ändå inte. Det kändes stundtals som en resa långt bak i tiden. Lite Charles Dickens. Fast ännu mer Astrid Lindgren.

När jag var barn – för inte såååå längesedan – fick jag alltid höra att advent stod för väntans tider. 24 luckor att öppna innan det var dags. 24 avsnitt av Julkalendern innan Bengt Feldreich som Benjamin Syrsa äntligen drog till med Ser du stjärnan i det blå, allt du önskar kan du få.  

Som konfirmand med närvaroplikt vid högmässan varje söndag kom jag snart att veta bättre. Latinets adventus (ankomst) står helt enkelt för förberedelsetiden inför firandet av Kristi födelse.

Första söndagen i advent var den vanligtvis glest besatta kyrkan fylld till sista plats. Psalmböckerna räckte inte till. Alla levande ljus bidrog till den mäktigt sakrala stämningen. Kyrkvaktmästarna svettades och pinnade på med sina långskaftade kollekthåvar. Fortfarande kan jag frammana dåtidens omisskännliga dofter av stearin, fuktiga och naftalinpreparerade ytterplagg, Kölnerwasser och White Horse rakvatten. Bredvid mig satt en äldre gentleman i vinterrock med magnifik persiankrage. Det stod en doft av dyr cigarr kring honom. Alltjämt kan jag känna doften av pepparmyntsolja när han tog upp sin näsduk. Ännu kan jag  höra slamret när alla reste sig upp i bänkarna och minnas hur pampigt det lät när orgelmusiken brusade och hela församlingen sjöng med i Bereden väg för Herran och Hosianna, Davids son. Det kändes högtidligt.

I sanningens namn är det rätt längesedan. Men det känns inte så.

Halmbockar, julgranar, smällkarameller, konsthantverk och allsköns dofter bland marschaller och fotogenlyktor. Det började skymma när vi kom till Fredriksdal. Julstämningen kändes direkt trots barmark och hård blåst. Mycket folk. Glada och positiva människor på båda sidor av de många salustånden. Alla de underbara juldofterna förenades i en mix som från en gammal handelsbod. Glögg, pepparkakor, saffran, knäck, brända mandlar, kanderade äpplen, apelsiner med och utan kryddnejlikor, inlagd sill, rökt ål och korvar av alla de slag. Och självklart gran- och tallris, hyacinter, mossa och torkade lavendelknippen. Vi köpte en mistel och några julstjärnor, en kärve till småfåglarna och en lackstång till julklappsinslagningen. Det hördes dragspelsmusik från de gamla kvarteren.

Kom att tänka på när jag som ung rekryt var på manöver i bushen med ett gäng repgubbar. Min närmaste granne i tältet var gamle dragspelskungen Gnesta-Kalle, en sympatisk, rolig och föga militärisk herre. Han tog allt med en stor portion humor. Jag kan inte påstå att det var en doft från den fina världen i tältet. Halm, rök från den rödglödgade vedkaminen, vapenfett, gamla fältuniformer och arméns raggsockor på tork ovan eldstaden. Huga! Ändå är minnesbilden alltigenom ljus.

Rune Gnestadius (född Karlsson) alias Gnesta-Kalle lämnade jordelivet strax före jul förra året. Vila i frid, bäste repkompis, det var ditt glada humör som gjorde att vi andra stod ut med ”kriget”.

 
Kan inte släppa tanken på dofterna så här inför vår mest doftande högtid. Den som till äventyrs missat alla andra indikationer på att julen närmar sig, undgår inte att med luktsinnet notera vad som är på gång redan veckor före den stora helgen. Det blötas lutfisk, numera endast av de verkliga entusiasterna. Det lackas julklappar, bakas pepparkakor och gräddas saffransbullar. Det tillreds kål av alla de slag som inte lämnar någon näsa oberörd. Och så Janssons! Denna gåva till mänskligheten som är ett obligatorium på vårt julbord. Säger som Oscar Wilde: ”Jag kan motstå allt – utom frestelser”. Själv följer jag gärna Leif Mannerströms råd och rör ner lite orökt kaviar i grädden. Så den 24 december blandas alla ljuvliga dofter till en julmix som vi känner igen år från år och förknippar med så många trivsamma minnen.

På teatern var det tyst och tomt och stilla denna dag. Annat var det i somras. Såväl lapp på som liv i den berömda luckan när Viva la Greta! fick 70-talet att blomstra på nytt. Även i min vrå av världen – bakom kulisserna av Rosendals slott – svängde det rejält. 

För en gångs skull tog jag plats i salongen. Ensam. Hela teatern för mig själv. Om fem månader – när det är liljekonvaljernas tur att stå för doften – börjar vi repetera Arsenik & Gamla Spetsar. Den klassiska komedin som utspelar sig i Brooklyn 1936. Ser fram emot sommaren i skuggan av Brooklyn Bridge.

Passar till sist på att slå ett slag för SVT:s programserie Dom kallar oss skådisar. Den 19 december kl 21.30 i SVT 2 sätts allt ljus på Eva. Glöm inte heller bort att i trettonhelgen är det dags att bänka sig i TV-fåtöljen för att i SVT få återuppleva sommarens omtumlande, nostalgibubblande 70-talspastisch Viva la Greta!

Jag har planer på att överraska familjen med en tidstypisk, egenhändigt tillagad middag den kvällen. Vad sägs om en Gubbröra på kavring som entré, Orientalisk fläskfilé som varmrätt och Glace au four till dessert? Undrar vad Greta Mohlin på Rosendals slott skulle sagt om den menyn? 

Väl mött igen i bloggosfären, njut av julen och alla dess angenäma dofter!

Marianne kom direkt från ett av sina många livligt uppskattade föredrag på temat Mina 40 fantastiska teaterår. Eva kom direkt från 14 dagars välbehövlig vila och avkoppling i solen. Som vanligt blev det många härliga skratt innan perukerna satt på plats och makeupen förvandlade de båda till charmerande gamla damer i trettiotalets Brooklyn.

Tyckte nog att jag kände igen hunden som Marianne hade i sällskap. Mycket riktigt. Det var ju Wilma. Sven Melanders lilla hund som jag inte träffat sedan sommaren 2005, då vi körde Hemvärnets Glada Dagar. Det var ju hon som vid ett tillfälle kom loss och sprang in på scenen mitt i föreställningen och bjöd på ett lika improviserat som bejublat extranummer. Det var den gången kapten Jern (Sven Melander) för ett ögonblick tappade masken.

Någon gång skulle jag kunna tänka mig att klä alla minnesbilder i ord. Det finns så mycket att berätta om livet bakom scen. Om den fantastiska lagandan, om de klassiska incidenterna, om skämten och skratten som på ett ögonblick ändras till fullkomlig koncentration. En dag ska jag placera vår produktionsledare och fotograf, Mikael Bohlin, i ”biktstolen” och låta honom berätta om alla sina år på Fredriksdalsteatern. Han var ju med redan på Poppes tid. Tog sina första stapplande steg som teaterman 1987. Blev ett med teatern och så småningom en självklar del i övergången från Poppe till Rydberg 1994. Själv kunde jag sedan komplettera historien med mina egna upplevelser som inte heller går av för hackor. Det skulle rentav kunna bli en bok. Rikt illustrerad med hjälp av Mikaels enorma bildskatt från sina 25 år.

Det här är Nina Dahlqvist, operasångerska. 2004 hette det musikaliska lustspelet Mölle by the Sea. Då hade vi en annan absolut fullfjädrad artist från djurens värld hos oss. Hon höll sig dock bakom scen hela sommaren. Satt på sin pinne och gav hals titt som tätt och underhöll oss alla. Repertoar? Med lite fantasi och god vilja såväl fågelfångaren Papagenos första aria i Mozarts Trollflöjten som temat ur Zellers operett Fågelhandlaren. Nina blev mycket populär och bjöds på en hel del birdie nam-nam. Så jag tror nog att hon lade på sig ett och annat hekto den sommaren. Ninas husse, Bengt Dahlqvist, var med i uppsättningen.

För arton år sedan figurerade till och med en råtta i teaterns menageri. Det är Birgitta, Evas dotter, som berättat för mig. När mamma tog över efter Nils Poppe existerade fortfarande buljongstånden och filtuthyrningen. Det var före min tid, då Birgitta i sina första tonår började sin teaterkarriär med att hyra ut filtar. Där stod hon med sin tamråtta på axeln. Plötsligt var råttan försvunnen. Birgitta anade oråd och fruktade att råttan råkat följa med någon av de uthyrda filtarna. Men skriet från salongen uteblev, rymlingen hittades och tonårshjärtat återgick till sin normala frekvens.

Tillåt mig slutligen att varmt rekommendera Arsenik & Gamla Spetsar i Calle Norléns briljanta bearbetning. 2012 lovar bli ett märkesår i Fredriksdalsteaterns presumtiva historiebok.