Hela ensemblen med Björn, Marianne, Eva och Birgitta i spetsen utbrister unisont: ”För sjutton, kom till oss i sommar och låt oss få förmedla den härliga känslan till vår fantastiska publik.”

Tyst som en mus syns vår spektakulära elbil glida omkring och uppmärksammas i Helsingborgs stadsbild. Strömlinjeformad. Laddad till tusen. Precis som hela vår ensemble inför årets klassiska komedi Arsenik & Gamla Spetsar.

Väl mött i sommar i en föreställning som bjuder på såväl högspänning som växelström och likström!

Vi har väl alla våra favoritvårtecken. Snödroppar, vitsippor, blåsippor, tussilago, vintergäck. Islossningen i sjöar, älvar och Bottenviken. Flyttfåglarnas återkomst – tofsvipa, stare, sånglärka. Soldyrkarna som flockas på Dramatens och Konserthusets trappor. Tranorna som trumpetande landar vid Hornborgasjön och bjuder upp till dans. Björnarna som tittar ut ur vinteridet på Skansen. Och så vårstädningen – kanske. Som får mig att tänka på Birger Sjöberg och hans Frida i vårstädningen ur Fridas visor. Journalisten, författaren, skalden och vissångaren Birger Sjöberg avled 1929 och ligger begravd på Donationskyrkogården här i Helsingborg. Minns med förtjusning hans roman Kvartetten som sprängdes som i Hasse Alfredsons bearbetning och regi spelades in i Helsingborg och blev till en populär TV-serie 1973.

Och så en verklig favorit för bloggaren i kulisserna – nässlan. Vårens första små, späda nässlor som spirar. Omöjliga att motstå för nässelsoppans vänner. Då skördar jag. Då upprepar jag ritualen från förra våren och från massor av tidigare vårar. Slår upp sidan 58 i Tore Wretmans Svensk Husmanskost trots att receptet sedan länge sitter i ryggmärgen. Men för säkerhets skull.

Jag sköljer och rensar de späda toppbladen noggrant, kokar dem en kvart i saltat vatten, häller bort spadet och kör nässlorna i mixer tillsammans med gräslök. Fräser smör och mjöl, späder med buljong och låter koka 10 minuter. Tillsätter hacket, kryddar med anis och fänkål, salt och peppar. Låter koka några minuter, inte längre för då kan den fantastiskt djupgröna färgen gå förlorad. Bjuder så familjen på ett smakprov och låter resten svalna för att sedan frysas in. Denna vårprimör får därefter bida sin tid ända till kommande julafton. Nässelsoppen blir då till den traditionella julmiddagens förrätt och serveras med hårdkokta ägghalvor och/eller lite creme fraiche.

Men bäst ändå är våren på Fredriksdalsteatern. När vi öppnar upp till loger och övriga utrymmen. Vädrar ut vintern och släpper in våren. Putsar och fejar. Visslar en stump. Olav Gerthels Vårvisa rentav? Eller Vivaldis Våren. Även om arbetet med uppsättningen pågått ända sedan Viva la Greta! tackade för sig, så är det nu det börjar kännas på riktigt. Arsenik & Gamla Spetsar står för dörren. Scenografin, kostymerna, perukerna, rekvisitan, musiken – allt är under kontroll. Snart (tycker jag och blickar i kalendern mot tidig maj) samlas hela teamet för repetitionsstart.

Då kommer Björn, Marianne, Eva och Birgitta. Björn Kjellman som just nu repeterar på Göteborgs Stadsteater inför premiären den 30 mars på Michal Witkowskis skandalsuccéroman Lubiewo-Kärleksön. Björn och Sven-Åke Gustavsson spelar åldrande fjollor (bilden ovan). Marianne Mörck som är i full gång med Here comes the sun (bilden ovan) på Malmö Stadsteater. Teaterchefen själv, Eva Rydberg som för tillfället är på rymmen någonstans i Sverige med Tomas von Brömssen. Och så Birgitta Rydberg som varit mammaledig sedan tidig november då lilla Astrid föddes.

Och så alla vi andra – på och bakom scen – från regissör Ronny Danielsson och manusförfattare Calle Norlén till bloggaren i kulisserna och vår lilla ekorre som skuttar runt bland häckarna.

 En svängig truddelutt av fyra legendarer. För att hälsa våren och för allt det roliga som väntar. Som bekant utspelar sig sommarens Arsenik & Gamla Spetsar i Brooklyn 1937. Samma år som Benny Goodmans kvartett gjorde den här inspelningen. Vi hör ’The King Of Swing’ Benny Goodman på klarinett, Teddy Wilson på piano, Lionel Hampton på vibrafon och Gene Krupa på trummor. Låten heter I’ve Got A Heartful Of Music.

Som av en händelse råkar musiken vara med i filmen Cowboy from Brooklyn. En av birollerna spelades förresten av den då 27-årige Ronald Reagan som mer än 40 år senare valdes till USA:s 40:e president. Bland hans bevingade ord från åren i Vita huset faller jag för de här: ”Än idag undrar jag vad jag kunnat bli om jag pluggat lite hårdare.”

På återseende i bloggosfären och varmt välkommen till oss i sommar!

För längesedan var Brooklyn en egen stad, men 1898 blev den en stadsdel i New York City. Idag bor här ca 2,5 miljoner människor. Om Brooklyn alltjämt varit en egen stad hade den platsat som nummer fyra i USA. Namnet kommer från den nederländska staden Breukelen; området var från början bebott av holländare.

Det är hit min imaginära resa bär. När jag för några år sedan satte foten på riktigt i Brooklyn kom jag inte längre än till The River Café vid foten av Brooklyn Bridge. Musikalscenerna på Broadway lockade mer den gången. Nu ämnar jag mig till bland annat Eldert Lane mellan Liberty Avenue och Linden Boulevard. Det var ju där systrarna Abby och Martha Brewster bodde på den tiden det begav sig i fiktionens tecken. Det är ju där som Arsenik & Gamla Spetsar ska utspela sig i sommar då vi går 75 år tillbaka i tiden och skriver 1937.

Historikern i mig pockar på uppmärksamhet och påpekar försynt att det var ju samma år som det tyska luftskeppet – zeppelinaren – Hindenburg fattade eld och störtade i Lakehurst utanför New York. Luftskeppet var 245 meter långt och 41 meter i diameter. Maxhastigheten var 135 km/tim. 35 av de 97 ombord omkom.

Jag kunde naturligtvis ha tagit tunnelbanan downtown från Manhattan till Brooklyn Heights men jag väljer den berömda bron över East River. Brooklyn Bridge, som efter 14 års byggnation invigdes 1883. Den var då världens största hängbro. Promenaden tar normalt ca 25 minuter, men jag hastar inte. Stannar och vänder mig om flera gånger och blickar mot den fantastiska vyn – The Manhattan skyline. Chrysler Building, Empire State Building, Rockefeller Center. Till vänster långt därborta ser jag Liberty Island med Frihetsgudinnan. Till höger Manhattan Bridge.

Det sägs att livet i Brooklyn är långt mer tillbakalutat än i Manhattan. Säkert är det så. Atmosfären skiljer sig markant. Här trängs alla tänkbara kulturer med varandra. Här i brokiga Brooklyn finns nog världens alla kök representerade. Lånar några rader av författaren Paul Auster (mer om honom längre fram). Han låter huvudpersonen Nathan Glass i sin roman Dårskaper i Brooklyn formulera sig så här i ämnet: ”Vad gäller kulturantropologiska observationer upptäckte jag att Brooklynbor hyser mindre motstånd mot att tala med främlingar än något annat folkslag jag träffat på. De lägger sig fritt i varandras angelägenheter… de grälar som ursinniga fyraåringar om parkeringsplatser, de slänger ur sig vitsiga repliker som om det vore en självklarhet.”

Men nu är väl ändå bloggaren ute på hal is. Winston Churchill har väl knappast något med Brooklyn att göra? Jodå, hans mamma, Jeanette Jerome, föddes 1854 i Brooklyn. 20 år senare gifte hon sig på Brittiska ambassaden i Paris med Lord Randolph Churchill.

Jaha, då är väl Barbra Streisand och Woody Allen också från Brooklyn? Exakt. De är födda här. Precis som Rita Hayworth, Danny Kaye och Mel Brooks. Till och med Mae West kom härifrån. Och George Gershwin. För att inte tala om gangsterkungen Al Capone och författaren Arthur Miller. Sätter stopp för dagens name-dropping där. Men listan från min research är mycket längre än så.

Framme vid Eldert Lane. Det är alltså här (fast på Fredriksdalsteatern) som de älskvärda gamla damerna Abby och Martha ska åskådliggöra hur intensivt deras varma hjärtan klappar för ensamma herrar. Det är här den godmodige, skvatt galne brorsonen Teddy ska bli ett störande moment för grannskapet. Medan den andre brorsonen Mortimer har all möda i världen att förstå vad som pågår. Och värre blir det när ytterligare några tvivelaktiga figurer dyker upp. Det är onekligen en brokig – som det anstår Brooklynbor – samling karaktärer som flockas på 23 Eldert Lane. Nämnde jag förresten att det engelska ordet elder betyder fläder? Allt får sin förklaring i sommar.

Tar upp tråden Paul Auster igen. Storsäljande författare och en av den moderna romanens mästare. När jag läste hans senaste bok Dårskaper i Brooklyn (se ovan) slog mig tanken att nog skulle väl systrarna Brewsters märkliga eskapader kunna inrymmas även under den titeln. Auster är gift med norskättade författarinnan Siri Hustvedt och bor här. På Second Street i Park Slope. Ett elegant område i hjärtat av Brooklyn med gator kantade av träd och med gedigna hus i brownstone. Här är priserna i klass med Manhattans. Här har de exklusiva krogarna etablerat sig. En bit av 5th Avenue i Park Slope kallas numera Restaurant Row. För bara 15 år sedan var den här sträckan droghandelns speciella tillhåll. Citerar årets Guide Michelin: ”Brooklyn has a tremendous dining scene with every category covered.”

Vidare i böckernas och filmernas Brooklyn. Komedin Frukost på Tiffany’s med Audrey Hepburn förknippas naturligtvis med Manhattan och 727 5th Avenue. Det är ju där som den troligtvis mest berömda juvelbutiken i världen ligger. Filmen från 1961 baseras på romanen med samma namn skriven av Truman Capote. Den litterärt bevandrade Brooklynbon berättar gärna att den skrev Truman Capote i sin bostad på Willow Street i Brooklyn Heights.

Stannar till vid Philips Dance Studio. 1301 West 7th Street vid Bay Parkway. Det var här John Travoltas dansträning i Saturday Night Fever spelades in. Inte långt därifrån ligger Lenny’s Pizza, där Tony Manero (Travolta) inhandlade sin double-decker pizza.

Smakprov på en romantisk komedi i Brooklyn-miljö. Tänker på Kate & Leopold från 2001 med Meg Ryan, Hugh Jackman och Brooklyn Bridge i huvudrollerna. Finns att hyra.

För den som gillar våldsamma biljakter kan jag referera till åtskilliga kännare på båda sidor Atlanten som hävdar att den häftigaste finns i thrillern The French Connection från 1971 med Gene Hackman och Roy Scheider. Den spelades in längs New Utrecht Avenue här i Brooklyn.

Dags för retur till verkligheten. My imaginative trip is over. Jag missade Coney Island och den klassiska berg- och dalbanan The Cyclone. Hann heller inte  med hajmatningen i The New York Aquarium. Det får bli en annan gång. Back to basic i min egen vrå av världen. Tänker inte ta fasta på vägskyltens Forget about it. Tvärtom. Lägger allt på minnet och plockar fram valda delar när vi drar igång Arsenik & Gamla Spetsar. Det blev en billig resa och var ju blott en chimär. Värd att ta efter. Förslagsvis till Fredriksdalsteatern där det kommer att vankas en rejäl portion brokiga Brooklyn i sommar.

We’ll meet again in the blogosphere!

För att få lite perspektiv på vår resa i tiden har jag roat mig med att botanisera bland gulnade tidningsklipp, kalendrar, historieböcker och gamla journalfilmer. Allt för att få rätt perspektiv på anrättningen. Men vi tar det i små portioner och börjar på hemmaplan:

Själv hade jag ännu inte sett dagens ljus 1937 men bland årsbarnen hittade jag en rad nöjesprofiler. Vad sägs om självaste backapågen från Kirseberg? Ingvar Andersson som vi sett på Fredriksdalsteatern i såväl Hemvärnets Glada Dagar som Rabalder i Ramlösa. Från samma årskull kommer också Hans Wahlgren som gjorde oss den äran i Kärlek och Lavemang. Och bland andra välkända 37:or från scenen måste bara nämnas Fred Åkerström, Svante Thuresson, Cornelis Vreeswijk, Anita Lindblom Monica Zetterlund och Christina Schollin.

Från Radiotjänst på Kungsgatan 8 kunde man detta år för första gången höra sändningen av klockspelet från stadshustornet i Stockholm – följt av Dagens dikt. Det var den 1 februari klockan 12 och första dikt ut i etern var Det eviga av Esaias Tegnér. Samma år startade också Dagens Eko. Sven Jerring var redan gammal i gården. Han var med som hallåman ända från starten tolv år tidigare, då även Barnens brevlåda började sändas och han blev farbror Sven med landets alla småttingar. Radiotjänst storsatsade och skickade Jerring med m/s Drottningholm till USA för att göra reportage i svenskbygderna.

Några dagar efter klockspelspremiären var det stor filmpremiär på Skandia i Stockholm, Pensionat Paradiset med Thor Modéen, Maritta Marke och Julia Caesar. Pilsnerfilmen var därmed född! Kritikerkåren toksågade filmen och Svenska Författarföreningen kallade till protestmöte på Stockholms Konserthus mot fenomenet pilsnerfilmer, som ansågs vara en samhällsfara. Men publiken var förtjust och Pensionat Paradiset blev en formidabel framgång. Svensk film producerade sorglösa lustspel på löpande band och biograferna hade strålande tider, härliga tider. För att nu tala med Thor Modéen.

Den 24 april hade Dramaten premiär på den norske dramatikern Nordahl Griegs Vår ära och vår makt i regi av Alf Sjöberg. Kan inte annat än djupt imponeras av den tidens stora namn i Dramatens ensemble: Georg Rydeberg, Olof Winnerstrand, Signe Hasso, Georg Årlin, Gunn Wållgren, Olof Widgren. Inga Tidblad, Hjördis Petterson, Anders de Wahl, Harriet Bosse, Lars Hanson, Sture Lagerwall, Tora Teje och Frank Sundström.

Sif Ruud på Fredriksdalsteatern och Jussi Björling i Carnegie Hall. Direkt efter examen i Dramatens elevskola fick den 21-åriga Sif Ruud anställning vid Hälsingborgs stadsteater. Teaterchef var Rudolf Wendbladh. När stadsteatern stängde för sommaren spelade Sif på Fredriksdalsteatern eller Hippodromen i Malmö. Jussi Björling gjorde succédebut i Carnegie Hall, New York. Evert Taubes Möte i monsunen och Fritiof och Carmencita snurrade flitigt på skivtallrikarna med en hastighet av 78 varv/minut.

Ur den svenska bokfloden väljer jag först ett epos med anknytning till vattnets element – Bokhandlaren som slutade bada av den oförliknelige Fritiof Nilsson Piraten. Vidare Vilhelm Mobergs Sömnlös. Och så Olle Hedberg (en av mina gamla personliga favoriter) med första delen i trilogin om Karsten Kirsewetter. Samma år publicerades John Steinbecks Möss och människor och Ernest Hemingways Att ha och inte ha.

Arthur Häggblad vann Vasaloppet för tredje gången. Blott 69 startade! Den färgstarke skidlöparen från IFK Umeå tappade lagerkransen på upploppet i Mora och var nära att köra omkull.

Se filmklippet >>>

Bland alla skrönor kring Vasaloppet tillskrivs Arthur Häggblad den här. Efter en av sina segrar frågade landshövdingen Bernhard Eriksson honom om hur loppet varit. ”Åk själv, gubbjävel!” Häggblads kärnfulla svar lär dock vara hämtat från SM i Falun och inte från vasaloppsmålet i Mora. Allt enligt legendaren Sven ”Plex” Petersson.

Volvo ökade årsproduktionen av bilar till 1.804! Vid årets slut uppgick Sveriges befolkning till 6.275.799. En US-dollar kostade 3,93 kr.

Nästa gång vi möts i bloggosfären har jag avverkat min fiktiva resa över Atlanten, promenerat på Brooklyn Bridge över East River och nått målet för min exkursion. Väl mött i Brooklyn!

Varje år vid den här tiden samlas Fredriksdalsteaterns kreativa team. Nu ska alla pusselbitar passas ihop, utvecklas och förädlas till en förstklassig årgång på Sveriges mesta friluftsteater. Scenografimodellen granskades och diskuterades, manus lästes och kommenterades, musiken spelades och värderades. Den vid det här laget berömda Fredriksdalsandan satte som vanligt sin prägel på mötet.  Nu intensifieras arbetet fram till repstarten den 7 maj. Sedan skruvar vi upp tempot ytterligare några snäpp för att slå ut i full blom till premiären den 15 juni.

Visst tittade jag in till Abby, Martha och Teddy Brewster. Det vill säga, jag öppnade upp modellen av scenografin där de rara gamla damerna, den skvatt galne brorsonen Teddy och ytterligare en rad märkliga karaktärer är tänkta att husera i sommar. Med manus i färskt minne har jag inga svårigheter att förutsäga komik på hög nivå.

Väl mött!

Häromkvällen var det premiär i Skövde med lysande recensioner som följd. Om samspelet mellan Eva och Tomas skriver Skövde Nyheter så här:

”Att detta är deras första samarbete är nästan löjligt – de är som gjorda för varann. Med de små gesterna ger de liv, nöd, glädje, ångest och kärlek åt sina karaktärer och i slutscenen var jag glad att jag inte hade mascara.”

Läs hela recensionen >>>

Från Kalix till Helsingborg, hela turnéplanen >>>

 

Av de 1.539.000 som såg SVT-sändningen av Viva la Greta! på trettondagsafton fanns också jag, den sporadiske bloggaren i Fredriksdalsteaterns kulisser.

I ett svagt ögonblick redan tidig december – bland brända mandlar, rökta ålar och smällkarameller på Fredriksdals julmarknad – lovade jag bjuda min familj på en  trettondagsafton i bästa 70-talsanda. Helt i egen regi.

 En månad senare var det så dags att infria löftet. Satte mina gamla hornbågade på näsan och i ett huj var det 1972. Fyrtio år sedan. Jag hade bestämt mig för att skapa en nostalgikryddad meny bestående av tre egenhändigt tillagade rätter. Och som grädde på moset: två akter musikalisk komedi på hög nivå med tidstrogen kostymering och musicering från den lika märkliga som charmiga 70-talsepoken. Viva la Greta! Kl 20.00 på SVT 1.

Jag kände pressen. Femte dagen på det nya året var här, hög tid att skrida till verket innan julen tog slut och oxveckorna* tog vid. Iväg till ICA med min långa minneslista. Väl hemma igen placerades hustru och barn i TV-rummet medan jag självsvåldigt ockuperade köksregionen.

 
Efter några timmars rumsterande och preparerande bland kastruller och råvaror var allt under kontroll. Mise en place! För att nu tala köksfranska. Återstod bara att få till timingen. Välkomna till bords! Som entrérätt denna trettondagsafton serverades en genuint svensk gubbröra  inspirerad av stjärnkocken Nils-Emil Ahlin. Varmrätten var däremot lätt exotisk och tillagad efter egen minnesnotering – salviakryddad fläskfilé orientale med bananer och currygrädde. Och så den magnifika avslutningen memorerad från ett matprogram med Leila Lindholm: Glace au four med rommarinerade hallon och blåbär på en bädd av sockerkaka och med vaniljglass under heltäckande mandelmarängtäcke.

Måltiden gick som en dans och blev mycket uppskattad.

 På tal om Nils-Emil. Mitt livs godaste Biff Rydberg åt jag en gång på restaurang Ulla Winbladh på Djurgården som på den tiden drevs av just Nils-Emil.

Vilken elegant övergång till Rydberg det blev. Nu var det dags att ta plats för att återuppleva sommarens uppsättning. Med Rydberg, Härenstam, Forssmed och alla de andra.

 Ett kärt återseende. En härlig föreställning med så påtaglig spelglädje.

 
Så förlöpte trettondagsafton utan en tanke på Shakespeare. Det var först nu det slog mig. Hans klassiska förväxlingskomedi Trettondagsafton (Twelfth Night) lär ha framförts första gången 1601. Min starkaste bild av pjäsen är föga överraskande väsentligt yngre och härrör sig från den gamla fina TV-teatern. Tror att det var i slutet av 60-talet som Per Oscarsson så briljant och komiskt gestaltade aristokraten Andreas Blek af Nosen. Den skulle jag gärna uppleva igen.

Så hallå där, Eva Hamilton och SVT:s arkivarier. En nåd att stilla bedja om (Shakespeare igen). Inte kan väl alla de gamla fina uppsättningarna ha skattat åt förgängelsen? Kan åldriga stenkakor och LP-plattor bli till CD så kan väl de gamla originalen på tape restaureras och digitaliseras? Godbitarna är onekligen många från den tiden då Sveriges Television hade sin egen teaterensemble.

Måste bara nämna åtminstone en riktig klassiker från 1966 som tack och lov finns bevarad. Hemsöborna av August Strindberg med Sif Ruud, Allan Edwall och Sven Wollter i de stora rollerna. När den sändes stannade Sverige i ännu större utsträckning än när Ingemar Stenmark tio år senare drog iväg utför. Hemsöborna följdes av 5 miljoner tittare. 80% av Sveriges befolkning! Fast då hade vi bara en TV-kanal.

God fortsättning på 2012 och väl mött igen i bloggosfären!

*Oxveckorna kallade man i det gamla bondesamhället de arbetsveckor som följde efter en längre ledighet, t ex julen. Då var det dags att åter börja slita som en oxe.

1.539.000 tittare följde SVT-sändningen från sommarens succéföreställning – Viva la Greta! – på Fredriksdalsteatern. I särklass trettondagsaftonens mest sedda TV-program.